Beatrice Ask / Thomas Bodström -- same difference...

Beatrice Ask har onekligen lyckats fylla Bodströms stövlar med bravur när det gäller bekämpandet av den personliga integriteten och nedmonterandet av rättstryggheten.

Senast i raden av Asks infall är att butiker skall få sätta upp övervakningskameror utan att söka tillstånd, samt att det skall bli enklare för kommuner att kameraövervaka sina medborgare.

Piratpartiet har länge sökt efter en fråga att hänga upp sin valkampanj kring, men frågan är om det inte är enklast att helt enkelt skriva ned Asks och Bodströms idéer och visa att valet mellan alliansen och de rödgröna är som valet mellan pest och kolera.

Jag är övertygad om att en stor del av Sveriges befolkning anser att rätten att överklaga ett domslut är viktigare än en 50-öring sänkt skatt, att rätten till en rättegång är viktigare än att höja bensinskatten med motsvarande 50-öring, att det är viktigare att polisen, inte privata aktörer, står för brottsbekämpning än huruvida arbetsförmedling drivs i privat eller statlig regi.

Jag är också övertygad om att en stor del av Sveriges befolkning inte vill att deras promenader skall kameraövervakas, inte vill att information om alla deras banktransaktioner skall delges USA om de så önskar, inte vill att vilka webbsidor de besöker skall registreras.

I slutänden gäller det att få dessa väljare att förstå att när det gäller integritetsfrågor och rättstrygghet är varken alliansen eller de rödgröna att lita på.

Vi var många som hoppades på att Bodströmsamhället skulle vara ett dåligt minne blott efter 4 år av alliansstyre. Men trots imponerande integritetspolitiska manifest, vallöften, fagra ord om skydd av rättsstaten eller liberal ideologi, trots all kritik mot den politik som Bodström förde, ja trots allt detta så har partierna i alliansen istället fortsatt bygga den "Sköna nya värld" som Bodström påbörjade bygget av.

Att Bodström och company plötsligt skulle riva upp de lagar som Ask drivit igenom när han själv förespråkat samma idéer känns osannolikt, trots högtidligt avgivna löften.

Många, både borgerliga såväl som rödgröna, säger ofta att de sympatiserar med Piratpartiets idéer, men vill inte "kasta bort sin röst".

Men att rösta lila är inte att kasta bort sin röst.

Att rösta lila är säkerställa att man även i fortsättningen har rätten att göra sin röst hörd.

S blockerar konstitutionsdomstol

Den pågående grundlagsutredningen som tillsattes 2004, kommer förmodligen bara att föreslå att personvalsspärren till riksdagen sänks från 8 till 5 procent, att riksdagen med automatik skall rösta om statsminister efter varje val samt att uppenbarhetsrekvisitet (att domstolar bara kan överpröva lagar om de uppenbart strider mot grundlagen) slopas.

Visserligen tre väldigt bra förslag. Men det viktigaste förslaget, nämligen införandet av en grundlagsdomstol -- som tvivelsutan skulle ha lett till att FRA-lagen, i varje fall i nuvarande skick, aldrig skulle ha kunnat komma till -- ja, det förslaget fick stryka på foten.

Även om de borgerliga partierna, förutom egen majoritet, även hade Miljöpartiet med sig i frågan, så räcker inte det, eftersom den svenska principen i grundlagsfrågor är att det skall råda i det närmaste enighet i dessa frågor. Socialdemokraterna är nämligen rabiata motståndare till allt vad konstitutionsdomstol heter.

S sågar alltså det enda förslag som inneburit ökat skydd för rättsäkerheten i de fall då riksdagsledamöter överger sina ideologiska principer (hej Fredrick, hej Annie, hej övriga "liberaler") och röstar igenom lagar som strider mot, om inte grundlagen självt, så i varje fall dess tanke. Socialdemokraterna påstår själva att de gör detta därför att de är motståndare till juridikalisering (utökad makt för domstolarna), men i själva verket rör det sig nog om att de själva inser att en del av deras egna förslag aldrig skulle klara av granskning i en konstitutionsdomstol.

Nåja, 3 små steg i rätt riktning i varje fall. Förhoppningsvis tillsätts en ny grundlagsutredning snart, som vågar lägga fram ett förslag om konstitutionsdomstol, stärkande av den personliga integriteten, samt utökande av brevhemligheten till en mediaoberoende informationshemlighet.

Exempel på vad IPRED kan leda till

För någon vecka sen fick ett par i 60-årsåldern i Hertfordshire, Storbritannien, ett kravbrev från en advokatbyrå. Fildelning? Yups! Inte vilken fildelning som helst heller, kravet gällde nedladdning av hårdgayporr. Uppskattningsvis har advokatbyrån skickat ut krav till ungefär 25 000 personer (!) för den här filmen. Nu kan jag självklart inte garantera att 60-åringarna är oskyldiga (det finns ju inget som säger att 60-åringar inte kan tycka om gayporr), men det känns som ännu ett i raden av missriktade stämningar...

Låter ganska otrevligt, va? Om IPRED antas i Sverige kommer sånt här att bli vardagsmat även i Sverige. Rättsäkert och fint. Eller inte.

Flygresenärers integritet inskränks återigen?

Jag börjar nästan få en känsla av att integritetskränkning blivit nån form av internationell sport, en sport som i rask takt hotar att ersätta fotboll som den populäraste sporten. Tätt i fotspåren på FRA-lagen, lagen om SÄPOs avlyssningsbefogenheter, den övernitiska tolkningen av IPRED1, samt i med trafikdatalagringsdirektivet på väg med stormsteg, kommer nu EU att på fredag debattera en ny lag om övervakning av flygpassagerare.

Flygbolagen ska lämna ut uppgifter om bland annat namn, personnummer, e-postadress, kreditkortsnummer, beställd mat (passa er alla ni som beställer halalmat eller vegetariskt!), medpassagerare, uppgifter om bil-/hotellbokningar, till polis, underrättelsetjänst och tull. Dessa uppgifter skall lagras i 13 (!) år. Redan i grunden är jag skeptisk till att information om namn, e-postadress, kreditkortsnummer, osv gör någon som helst skillnad i jakten på terrorister. Men framförallt har jag svårt att se nyttan i att lagra informationen så länge. Hur många terrorister har 10+ års framförhållning innan en attack? 6 månader, troligen. 12 månader, möjligen. Kanske till och med 2 år för riktigt stora attentat. Men 13 år?!

Beatrice Ask verkar tycka att förslaget är bra. Hon säger att:

När du och jag reser omkring i Europa så lagras uppgifter om det både på det ena och andra stället. Och det är klart att det finns inte mycket till regler för hur det där ska se ut i dag. Det vore kanske skönt om det fanns det

Till viss del kan jag hålla med. Självklart vore det skönt om det fanns regler kring vilka uppgifter som fick lagras. Men dessa regler skall vara extremt restriktiva. Information om passagerarnamn och adress behöver nog lagras i händelse av olyckor, skadeståndsanspråk osv, men knappast mer än 6 månader. Passagerare som är medlemmar i någon form av frequent flyer-program kan självklart få informationen om resorna lagrade för detta syfte.

Men under inga omständigheter skall myndigheterna få automatisk insyn i dessa uppgifter. I specifika fall kan det vara acceptabelt att myndigheter, i likhet med andra former av integritetsintrång, får begära ut dessa uppgifter från flygbolagen. Men att automatisera det hela är bara ännu ett steg mot storebrors allordstädes kontroll av vårt privatliv.

Sverige visade vägen med FRA-lagen, Storbritannien följer efter

Sverige var först i Europa med att klubba igenom en massövervakningslag som offrade medborgarnas rättigheterna på antiterrorismens altare (efter att antiterror-argumentet fallit platt till marken har detta svepskäl dock förvandlats till ett behov av att avlyssna Ryssland (som garanterat skulle skicka sina militära planer kring invasion av Sverige okrypterat via Internet)). Storbritannien vill inte riskera att framstå som mer människorättsvänliga utan vill nu även de massavlyssna sina medborgare.

Självklart är det antiterrorism som används som bortförklaring. Med tanke på den oerhörda övervakningskåthet som råder hos den brittiska staten (oavsett politisk färg, verkar det som), exemplifierad i den pletora av övervakningskameror som ser varje steg du tar i London är detta dock en tämligen ihålig förklaring.

De mer tekniskt bevandrade av Sveriges medborgare har i alla fall kryptering av sin Internettrafik som möjlig väg att undkomma storebrors intrång i privatlivet (för telefonsamtal blir det jobbigare, visserligen finns det mobiltelefoner med kryptostöd, men eftersom båda parter måste ha en, så är det i praktiken ohållbart), men i Storbritannien finns inte det alternativet. Varför? Därför att britterna redan har en lag som tvingar medborgarna att lämna ut sina kryptonycklar om staten så ber, i annat fall betraktas de automatiskt som skyldiga till det brott de anklagas för (tillspetsat; exakt så lyder nog inte lagen, men andemeningen är sådan).

War is Peace; Freedom is Slavery; Ignorance is Strength. Orwell förutsåg det hela redan 1948 när han skrev sin berömda bok. Massövervakning av allt medborgarna säger och gör håller snabbt på att förverkligas på många ställen i världen. Krig för att kontrollera den inhemska befolkningen är en gammal beprövad metod (dock är det enbart USA av de "demokratiska" nationerna som satt det i system fullt ut). Frågan är när masscensuren och historierevisionismen på allvar tar fart? (I USA gör den kristna högern sitt bästa för att censurera vetenskapsmännen, men än så länge har de inte lyckats).

S förslag om integritetsombudsman ett slag i luften

S vill ha en integritetsombudsman. Det är väl... bra? Men Socialdemokraterna missar ändå målet.

För att på allvar skydda integriteten och undvika icke-demokratiska bottennapp som härvan kring FRA, krävs två saker: en konstitution som inte kan åsidosättas av lagar om inte dessa fattas med samma beslutsgång som grundlagen, samt en konstitutionsdomstol som tillser att alla lagar är konstitutionerliga.

För en integritetsombudsman är tandlös så länge det inte finns en grundlagsfäst rättighet till integritet.

"Jag har blivit avlyssnad av FRA!"
"Jamen så otrevligt. Tyvärr finns FRA-lagen, så det får du leva med. Ta två Ipren och ring igen på fredag."

Frågor kvarstår kring FRA-lagen v1.1

Så har den kommit, regeringens "FRA-lagen Light" (Nu ännu lättare!).

Den lag som enligt de fyra allianspartierna strax före omröstningen inte alls behövde ändras och som under omröstningen fick tillägg som absolut var tillräckliga för att göra lagen bra, har nu alltså återigen ändrats. En tilläggsproposition skall läggas fram i höst.

Det finns onekligen många klara förbättringar i det nya förslaget (även om det felaktigt beskrivs som att de nya reglerna innebär ett stopp för hotet mot mass-scanning, vilket det inte innebär).

Förslaget säger att en domstol skall upprättas som ger tillstånd, att enbart försvaret och regeringskansliet (i huvudsak UD) skall få kunna söka sådana tillstånd, att det för varje specifikt fall enbart skall gälla specifika trafikstråk (Det är rätt uppenbart att författaren till förslaget inte har någon aning om hur routing av internettrafik fungerar), att motiv måste anges, osv.

Viss möjlighet skall också finnas att ta reda på huruvida man blivit avlyssnat och i de fall så skett på felaktiga grunder, även kunna söka ersättning.

En viktig detalj är också att det område som avlyssning skall kunna medges för inskränkts till "yttre militära hot", samt att synnerliga skäl måste föreligga för avlyssning av individer.


Men ett antal viktiga frågor kvar.

En viktig fråga är varför regeringsdepartementet själva alls skall kunna söka tillstånd för avlyssning. Om nu spaning enbart skall medges mot yttre militära hot, är det ju Sveriges försvarsmakt som har som uppgift att göra detta. Om kommunikationen mellan försvar och regering är så dålig att detta inte fungerar, eller om försvaret har problem att fullgöra denna uppgift, så borde detta problem lösas genom att förbättra kommunikationen eller ge försvaret större resurser, inte genom att låta regeringkansliet ta genvägen direkt till domstolen.

En annan fråga är huruvida de regler som medger att FRA delar med sig av sitt material till andra nationer kvarstår, eller om dessa också kommer att omarbetas? Det känns ytterst obehagligt att veta att svenskt avlyssningsdata kan komma att hamna i händerna på andra nationer. Att färdigbearbetade bedömningar (som inte innehåller rådatan) kan delas med andra nationer kan självklart vara av värde, det kan till och med vara klokt att medge större befogenheter än så i synnerligen specika fall, men alla former av rutinmässigt datautbyte bör förbjudas.

Ytterligare en viktig fråga är hur "FRA-domstolen" kommer att se ut. Kommer det att vara en domstol som besitter den kunskap som krävs för att förstå hur den tekniska aspekten bakom internet ser ut, eller kommer det att enbart att röra sig om juridiskt kunniga personer men med Staffan Danielssons (c) tekniska kunskaper? Kommer domstolen att vara politiskt tillsatt eller enbart på juridisk merit? Kommer det att förekomma lekmän i domstolen som medger folklig insyn i frågorna, eller kommer det hela att vara ett spel för gallerierna?

Slutligen funderar jag på huruvida regeringen nu kommer att justera FRAs budget? Då FRAs uppdrag i och med det här förslaget drastiskt krymps (enligt regeringen själva) från att gälla massavlyssning till riktad spaning, så borde FRAs behov av superdatorer med massövervakningskapacitet också kraftigt minska. Därför känns det också rimligt att den kraftiga ökning av anslag de givits i senaste budgeten kan slopas.

Processen kring FRA-lagen lika stort hot

FRA-lagen är förmodligen det största exemplet i Sverige på avsteg från demokratiska processer på mycket, mycket länge. Förslaget var inte ett initiativ från regering eller riksdag, utan ett projekt framarbetat på ett departement (dessutom en särpartsinlaga, eftersom FRAs chef låg bakom). Trots mycken kritik från remissinstanserna togs ingen hänsyn till kritiken. Ingen hänsyn togs till att lagförslaget stred mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, detta trots att EU-fördragen gäller som svensk grundlag.

Partipiskan ven hårt för att tygla in alla motståndare i allianspartierna, trots att Sverige har (en fegvariant av) personval. Centerpartiet och Folkpartiet påstår sig båda två vara liberala partier; detta till trots drev de igenom en lag som strider mot liberala värderingar (med en enda avvikande röst; en röst som nu, i och med det nya förslaget, tystnar). Centerpartiet övergav dessutom sitt integritetspolitiska program, och Fredrick Federley spottade i ansiktet på alla de som kryssat honom för hans (innan valet) tuffa linje i liberala frågor.

Statsministern säger sig ha lärt sig att lyssna bättre. Själv tycker jag att det verkar som att han nog är rätt lomhörd. Fast han kanske syftar på att FRA gett honom en demonstration av hur deras avlyssning går till?

Ett snabbt framarbetat förändringsförslag som läggs fram med 2 veckors remisstid är knappast ens i närheten av "Riv upp, gör om, gör rätt". Det må så vara att slutresultatet från en bred parlamentarisk utredning förmodligen skulle ha landat nånstans i närheten av det förslag som läggs fram nu; processen är ändå långt från demokratisk.

Det stinker om FRA-frågan. Integritetsintrången som FRA kommer att ägna sig åt är inte det enda hotet mot vår demokrati. Regeringens agerande i frågan är ett minst lika stort hot. Det enda positiva FRA-frågan har medfört är att bloggosfären på allvar visat att individen fortfarande kan göra sin röst hörd, även då gammelmedia inte vill lyssna förrän det är för sent.

Folkpartistiskt grissmink

Först ville Centerpartiet sminka grisen (FRA-lagen) genom att göra tillägget att bara utländsk trafik skulle få avlyssnas (någonting jag inte kan förstå hur mitt gamla parti kan kläcka ur sig; massavlyssning blir ju inte mindre integritetskränkande bara för att enbart personer utanför Sverige avlyssnas).

Nu har även Folkpartiet plockat fram sminkväskan. Folkpartiets förslag (Bohuslänningens artikel, SVDs artikel, Sydsvenskans artikel, DNs artikel) går ut på att lägga in ännu en kontrollstation (en domstol som FRA skall söka tillstånd hos), några fler kriterier på bredden av avlyssningen:

Spaningen ska vara begränsad till ett visst "trafikstråk", till exempel kommunikation som går mellan vissa städer.

(ett kriterium som tydligt påvisar bristen på teknisk kunskap hos Fp rörande hur Internetkommunikation routas), samt att syftet för avlyssningen skall anges (jag förmodar att "spaning mot misstänkta terrorister" blir det standardsyfte som kommer att användas).

Gissningsvis kommer domstolsprocessen att se ut ungefär så här:

1. FRA till domstolen: Vi vill avlyssna all trafik mellan Stockholm och Göteborg.


2. Domstolen till FRA: OK, vad är syftet?


3. Spaning mot misstänkta terrorister!


4. Ohhhh. Det låter hemskt. Självklart får ni tillstånd.

Det som är extra tragiskt med detta förslag är att Folkpartiets tyngsta FRA-kritiker, Camilla Lindberg, anser att dessa extra regler, tillsammans med krav på att den som felaktigt blivit avlyssnad skall kunna få reda på detta, skulle göra FRAs massavlyssning acceptabel. Med andra ord faller den majoritet mot FRA-lagen som uppstått efter den första omröstningen.

FRA får sin vilja igenom, svenska folkets integritet urholkas och Sverige tar ett stort steg på vägen från parlamentarism till byråkratstyre.

FRA vinner, alliansens partiledarkvartett vinner, partipiskan vin(n)er.

Men:

Den personliga integriteten förlorar, idén med partiprogram, valmanifest och ideologi förlorar, personvalstanken förlorar.

Remember, remember, the 16th of September!

Imorgon, tisdagen den 16:e september, gäller det. Då skall vi visa riksdagsledamöterna, regeringen och gammelmedia hur starkt motståndet mot FRA-lagen är. Förhoppningsvis blir uppslutningen enorm.

Två seriösa manifestationer hålls i Stockholm; dels Piratpartiets manifestation utanför riksdagshuset (OBS: det är inte en officiell demonstration; så plakat och liknande är *inte* tillåtna), dels Hoppets demonstration anordnad av Nätverket Svart Måndag.



OBS: Någon form av vänsterextremistisk "stjäla uppmärksamhet och protestera mot regeringen i allmänhet" demonstration är också planerad; förhoppningsvis får den lite eller ingen uppmärksamhet av media och de som menar allvar med sitt FRA-motstånd. Den här frågan är för viktig för att kidnappas av särintressen.

JK vill inskränka den personliga integriteten ytterligare

En nyhet som börjar i dur, men slutar i moll, är den här: "Förbjudet spåra brottsling via mobil".

Som många tekniskt bevandrade vet, är det enkelt att positionera en mobiltelefon; detta eftersom den hela tiden kommunicerar med basstationerna. Alltså går det att spåra var en person befinner sig om man har tillgång till informationen från operatörerna.

Detta har dock justitiekanslern slagit fast är olagligt enligt rådande lagstiftning. Bra så.

Vad som är oroväckande är att JK även anser att lagstiftningen bör ändras så att den medger polisiär användning av positioneringsinformationen från mobilnätet.

Visserligen är det viktigt att kunna bedriva spaning mot misstänkta brottslingar (om synnerlig misstanke föreligger och brotten är grova), men att medge spårning av privatpersoners position öppnar upp för en oroväckande ändamålsglidning. För om positionering av misstänkta brottslingar medges är det bara en tidsfråga innan inhämtning av positioneringsloggar efter att brott inträffat kommer att efterfrågas ("Vi måste ju kunna kolla vilka som varit på platsen!"). Därnäst? Brottsförebyggande positionering ("Vi måste kolla så att inte alltför många samlas för olagliga demonstrationer i samband med G8-möten, EU-toppmöten, etc.)?

Genomklubbandet av FRA-lagen har för lång tid framåt ätit ett hål i regeringens trovärdighet i hanteringen av frågor rörande den personliga integriteten. Alla eventuella lagförslag som ytterligare inskränker den personliga integriteten, bör ses i ljuset av den lagen.

Hade det här lagförslaget kommit mot bakgrund av en lagstiftning med allmänt stark trygghet för individens integritet och med en tillräcklig finansiering av poliskåren så att de inte skulle känna sig lockade att ta genvägar i utredningsarbetet för att spara pengar, så hade jag förmodligen varit betydligt mindre oroad.

Men i det samhälle som började växa fram under Tomas Bodström och som den nuvarande regeringen ivrigt bygger vidare på, är varje förslag som på något vis inskränker den personliga integriteten, byggstenar som utgör grunden för kärleksministeriet.

Övervakning i Sverige -- en mörk hemlighet

I en artikel i Göteborgs-Posten skriver Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, om svensk övervakningshistoria. Hur Sverige historiskt sett har ägnat sig åt Stasiliknande verksamhet, lämnat ut information om icke-svenska medborgare till Gestapo. Detta av Allmänna säkerhetstjänsten, som skapats utan riksdagens vetskap.

Efter krigets slut upplöstes Allmänna säkerhetstjänsten, men i och med kalla kriget kom FRA istället att ersätta dem. Även denna gång utan riksdagens vetskap. På 60-talet följde även IB. Återigen utan riksdagens vetskap.

Frågan är väl egentligen hur mycket mer storebrorsverksamhet som försigår utan riksdagens, och medborgarnas, vetskap.

"Opassande" bloggar om storebror

De som tror att FRA-lagen bara är en ensam företeelse, ett misstag i arbetet, bör nog läsa det här eminenta blogginlägget extra noga. Det beskriver andra lagar som klubbats igenom de senaste åren, eller som är under utredning.

Skrämmande läsning.

Så fick Bush sin FISA Amendment Act till sist

Efter många turer hit och dit har amerikanska senaten nu röstat igenom FISA (Foreign Intelligence Service Act) Amendment Act, som utöver att likt FRA-lagen ge grönt ljus till avlyssning av personer i utlandet utan rättslig prövning, även ger amnesti till de telebolag som hjälpt FRAs motsvarighet i USA, NSA, att utföra sådan avlyssning tidigare.

Så nu har FRA-kramarna i alla fall ett land att hänvisa till när vi omber dem att peka ut nåt land medger lika långtgående massavlyssning som FRA-lagen medger.

Tragiskt för USAs medborgare. Tragiskt för andra som drabbas. Tragiskt för utvecklingen i världen.

FRA-lagen och Almedalsveckan

Seminaret "Efter FRA-lagen" under Almedalsveckan var välbesökt, men som väntat kunde förespråkarna inte förstå sig på kritikernas farhågor. De kan inte inse att vi inte motsätter oss det syfte som lagen sagts ha (skydd av nationell säkerhet), utan det den medför och medger, nämligen att den möjliggör allmän spaning på alla svenska medborgare.

Mikael Odenberg försvarar FRA-lagen med argumentet "Utan teknikneutral lagstiftning kan vi lika gärna lägga ned FRA. Då blir vi beroende av andra länders underrättelsetjänst."

Sverige har idag i stort sett inget militärt försvar. Detta därför att regeringen inte ser någon hotbild. Risken för en invasion från Ryssland bedöms som osannolik. Norge, Finland och andra grannländer känns knappast som farliga hot heller. Så allmän signalspaning i syfte att bekämpa militära hot känns överdrivet, framförallt eftersom vi ändå inte har något försvar att möta eventuella hot med.

Signalspaningen sägs också vara till för att förhindra cybersabotage. Men de främsta hoten mot våra datornät är överbelastningsattacker (samt, sett till förlorad arbetstid, spam och virus). Dessa utförs med hjälp av så kallade botnät. När attackerna väl utförs gör signalspaningen ingen nytta. Innan så sker är det endast virusens spridning som spaningen kan kartlägga. Jag tvivlar på att FRA tänker göra datorintrång på de datorer som blivit smittade i syfte att rensa dem från virus, trojaner, maskar och liknande.

Signalspaningen skall yttermera användas till att skydda svensk trupp på kommendering i andra länder. Räck gärna upp en hand ni som på allvar tror att självmordsbombare i Afghanistan koordinerar sina attacker via Sverige, eller för den delen via internet överhuvudtaget.

Terrorism och smuggling av kärnteknologi nämns också i debatten. Hittills har, låt se nu, noll terroristaktioner inträffat i Sverige de senaste 25 åren eller så. Palmemordet och mordet på Anna Lindh har dock nämnts som exempel. Men jag tvivlar på att vare sig Mijailo Mijailović eller Christer Pettersson ägnade alltför många minuter åt planering av dåden, i alla fall inte på ett sånt sätt att de kommunicerat dessa planer med andra.

Sveriges neutralitet samt till största del positiva agerande utrikespolitiskt har givit oss väldigt få fiender. Visserligen kan vissa incidenter, såsom Muhammedhundarna, säkert ha retat upp en och annan, men att ägna sig åt massavlyssning för att skydda sig från enstaka vettvillingar, är som att skjuta mygg med kryssningsrobotar.

Så frågan är varför FRA överhuvudtaget behöver ägna sig åt allmän signalspaning på hemmaplan. Att mobila signalspaningsanläggningar medföljer förbanden som sänds på FN-uppdrag skulle kännas fullt motiverat. Att FRA på uppdrag av polis, säkerhetspolis, försvar osv vid specifika hot efter domstolsbeslut ägnar sig åt spaning mot individer eller grupper känns rimligt.

Att FRA lyssnar på allt i hopp om att kanske möjligen snappa upp nåt misstänkt är däremot bortom all rimlighet.

Så vad vi har är i slutänden en lag som enbart kommit till för att åter ge FRA den makt de hade under kalla kriget, nämligen möjligheten att avlyssna östblocket och på så sätt få tillgång till information som kan användas i byteshandel med USA. Men skall vi verkligen ha en myndighet vars enda egentliga syfte är att spionera på främmande makt för att få material för kohandel?


Apropå just ingenting, så innehåller filmen Enemy of the State från 1998 (en för övrigt väldigt bra film) ett citat som passar fantastiskt bra in på FRA-lagen.

This bill is not a first step to the surveillance society. It is the surveillance society.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Vad FRA får lagra information om

Från försvararna av FRA-lagen har det noga poängterats att FRAs signalspaning minsann bara syftar till att insamla information om mönster i kommunikation, för att hitta terrorister, militära hot mot rikets säkerhet, grov brottslighet samt cyberterrorism. I fjol, innan den nya FRA-lagen antogs, reviderades reglerna kring vad FRA får lagra information om.

Lag (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet

1 kap, 11 § Personuppgifter får inte behandlas enbart på grund av vad som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa eller sexualliv.

Om uppgifter om en person behandlas på annan grund får de kompletteras med sådana uppgifter som avses i första stycket när det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen. Uppgifter som beskriver en persons utseende skall alltid utformas på ett objektivt sätt med respekt för människovärdet.

Vid sökning får personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller som rör hälsa eller sexualliv användas som sökbegrepp endast om det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen

Visserligen säger reglerna att personer inte enbart får behandlas på grund av dessa kriterier, men låt oss då säga att det grundläggande kriteriet är "personer som har vapenlicens". Då kan man sedan samla in den övriga informationen som bonus och köra lite korsreferenser.

Man kan då undra vilken typ av sexualliv utgör grunden för en extra farlig terrorist, vilka fackföreningar som är ett hot mot rikets säkerhet, vilka religiösa organisationer som sysslar med cyberterrorism, samt vilken typ av hälsoprofil anses som extra sannolik att syssla med grov brottslighet.

Är det månne den mindre kända militanta schlagerbögmaffian som avses? Den väpnade grenen av Lärarnas Riksförbund? Pingstkyrkan 133+ h4xx0r5? Scouternas kokainsmugglande?



Men de mest skrämmande delarna är dock ändå dessa två paragrafer:

1 kap, 15 § Regeringen meddelar föreskrifter om vilka myndigheter som får ha direktåtkomst till uppgiftssamlingar.

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddelar ytterligare föreskrifter eller beslut i enskilda fall om omfattningen av direktåtkomsten.

Med andra ord: regeringen kan begära ut information bäst den behagar, samt ge andra myndigheter samma privilegium.

1 kap, 17 § Personuppgifter som behandlas med stöd av denna lag får föras över till andra länder eller mellanfolkliga organisationer endast om sekretess inte hindrar det och det är nödvändigt för att Försvarets radioanstalt skall kunna fullgöra sina uppgifter inom ramen för det internationella försvarsunderrättelse- och säkerhetssamarbetet, om inte regeringen har meddelat föreskrifter eller i ett enskilt fall beslutat om att överföring får ske även i andra fall då det är nödvändigt för verksamheten vid Försvarets radioanstalt.

Kort sagt: FRA kan kohandla med information om dig bäst de behagar.

För att göra oss bättre till mods finns självklart en möjlighet att få ut information om dig själv:

2 kap, 1 § Försvarets radioanstalt är skyldig att till var och en som ansöker om det en gång per kalenderår gratis lämna besked om huruvida personuppgifter som rör den sökande behandlas eller ej.

Så långt så väl, eller hur?

2 kap, 2 § Information enligt 1 § behöver inte lämnas om personuppgifter i löpande text som inte fått sin slutliga utformning när ansökan gjordes eller som utgör minnesanteckning eller liknande. Detta gäller dock inte om uppgifterna har lämnats ut till tredje man eller, när det gäller löpande text som inte fått sin slutliga utformning, om uppgifterna har behandlats under längre tid än ett år.

Med andra ord behövs inte anteckningar om dig lämnas ut, inte heller dokument som inte korrekturlästs.

1 kap, 3 § Bestämmelserna i 1 § gäller inte i den utsträckning sekretess hindrar att uppgifterna lämnas ut till den registrerade.

Sen var det ju det här med sekretess, förstås. Om de fortfarande vill hemlighålla att de har information om dig kan de alltid hänvisa till sekretess. För om sekretess råder behöver de ju inte förklara varför sekretess råder. Frågan är om de ens behöver röja att sekretess råder.


Christer Emhede, jurist, skriver in en intressant artiken i Svenska Dagbladet att FRA-lagen kan vara olaglig, någonting många av oss FRA-motståndare länge hävdat. Men det intressanta i hans artikel är framförallt följande stycke:

Att vi ska kunna förlita oss på att alla statliga institutioner handlar korrekt är en självklarhet men bör likaså inte vara vårt enda skydd för den personliga integriteten eller demokratin. En lag angående signalspaning kan lätt missbrukas och måste därför lämna minimalt av beslutsfattande makt i händerna på den verkställande instansen.

Det är här själva kärnpunkten i problemet med FRA och deras verksamhet ligger, samt med regeringens agerande i frågan i allmänhet. För i en demokrati skall medborgarna aldrig någonsin behöva frukta staten. Det är staten som skall frukta sina medborgare. Det är denna fruktan som skall hålla staten i schack och tillse att staten ärligt ägnar sig sitt syfte.

Argumentationen kring FRA-lagen har dock byggt på argumentet att "Lita på oss, vi kommer att sköta oss, vi tillhör ju staten!". Detta från en myndighet som i strid med det uppdrag de har även tidigare ägnat sig åt trådbunden signalspaning...

Skydda din information mot snokande ögon

I tider som dessa, då "säkerhets"kontrollanter på flygplatser (iaf i USA och UK) kan kräva att få tillgång till innehållet på din disk (och ge dig fängelse om du vägrar dekryptera innehållet), kan det vara skönt att veta att det finns lösningar på problemet.

TrueCrypt är en sån lösning, och igår släpptes TrueCrypt 6.0. Visserligen är jag som Debianutvecklare lite besviken att de inte använt en licens som uppfyller DFSG (Debian Free Software Guidelines), men mjukvaruutvecklarna måste självklart själva få bestämma vilken licens de använder.

Efter allmän avlyssning följer åsiktsregistrering

Ett bevis på att bloggar har genomslagskraft kom i dagarna; Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning har nämligen på initiativ av den estniska parlamentarikern Marianne Mikko tagit fram ett förslag om registrering och kontrollering av bloggare. Även DN skriver om eländet.

Härnäst följer förmodligen åsiktsregistrering; så här säger Mikko själv:

Bloggvärlden har än så länge varit en plats för goda avsikter och förhållandevis ärliga syften. Men när bloggarna blir triviala, vill också folk med mindre principer använda dem. De är i en position där de väsentligt kan förorena cyberrymden. Vi har redan alldeles för mycket spam, felinformation och ont uppsåt i cyberrymden.

Men vad är rätt och vad är fel? Vilka principer är acceptabla enligt Mikko? Vad är desinformation och ont uppsåt?

Kanske var det proteststormarna mot FRA-lagen som skrämde upp utskottet för kultur och utbildning. Man borde dock kunna tro att ett utskott som behandlar just kultur (där censur och åsiktsregistrering varit mer regel än undantag i diktaturer) och utbildning (nåt borde de väl lärt sig av historien?) veta bättre än så.

Men det verkar som att alltför många tar frihet för givet och glömmer bort att enstaka inskränkningar snabbt holkar frihet och demokrati.

Resan mot Bodströmsamhället fortsätter. Med eller utan kapten Bodström vid ratten.

FRA samlar för mycket redan idag...

Är det här den verkliga orsaken till att regeringen är så ivrig att rösta igenom FRA-lagen? Förhoppningsvis inte. Men nog känns det underligt att en borgerlig regering vill rösta igenom ett förslag som tagits fram av Socialdemokraterna.

FRA har alltså samlat data utan tillstånd i 10 års tid. Det påstås visserligen att "bara" trafikdata (information om vem som kommunicerat med vem) samlats in, inte själva trafikens innehåll. Men om de har ljugit om detta i 10 års tid kan man ju tvivla på att det de säger nu är hela sanningen.

De som tror på att FRA kommer att hålla sig inom de gränser som lagförslaget satt upp kan ju fundera kring hur väl FRA hållit sig inom de nuvarande gränserna.

Oavsett om lagen går igenom eller ej bör en kommission tillsättas som granskar FRAs överträdelser och som sedan lämnar över informationen till riksåklagaren för behandling i regeringsrätten. Oavsett om det FRA gjort tidigare framledes kommer att lagliggöras bör inte deras tidigare olagligheter ignoreras. Regeringen måste sätta ned foten och visa att om FRA missbrukar sitt förtroende så straffas de för detta.

Ett första steg är dock självklart att FRAs generaldirektör omedelbart bör avsättas.

Parlamentarisk demokrati - en chimär?

I skolan får man lära sig att demokrati innebär att makten utgår från folket. Att parlamentarism innebär att ledamöterna röstar för eller emot förslag i enlighet med deras politiska åsikter. Att riksdagen är till för att debattera de förslag beslut som sedan fattas.

I verkligheten är allt detta ett spel för gallerierna. Sällan har någon fråga synliggjort detta så kraftfullt som "Lex Orwell", FRA-lagen.

De flesta av regeringspartierna har en mängd kritiker till förslaget bland sina ledamöter. Åtminstone ett av partierna har till och med ett integritetspolitiskt program som detta förslag bestämt strider mot, ett program som ivrigt användes i debatter innan valet.

Trots detta kommer FRA-lagen förmodligen att klubbas igenom på onsdag av fyra eniga regeringspartier. Detta efter att partipiskan piskat så hårt att de starkaste kritikerna av förslaget antingen valt att kvitta ut sig (återigen ett tecken på att resultaten av omröstningarna på förhand är framförhandlade i maktens korridorer; hur kan man annars veta vem man skall kvitta mot?) eller valt att gå under jorden fram till dess att omröstningen ägt rum.

Partipiska är nånting som inte hör hemma i Sveriges riksdag, eller för den delen parlamentarisk demokrati överhuvudtaget.

Framförallt hör det inte hemma i Centerpartiet, ett parti som tidigare stolt antagit ett integritetspolitiskt program som går tvärs emot vad Lex Orwell syftar till, ett parti som värnar individen, ett parti som hävdar att personvalen måste ges större genomslag.

Varför skall vi överhuvudtaget ha personval i Sverige om ändå alla ledamöter på förhand har fått det bestämt åt sig hur de skall rösta?

Skall riksdagsvalet enbart vara en popularitetstävling snarare än ett val där man lägger sin röst på en kandidat som delar ens politiska värderingar?

Vill vi ha ett system där ledamöterna inte är annat än röstboskap? Varför då överhuvudtaget ha ledamöter? Varför inte bara ge en röstknapp till varje partiledare och låta dem ta hand om alla omröstningar?

Varför har vi egentligen riksdagsdebatter om alla beslut redan är fattade i maktens korridorer? I kommun- och landstingspolitik förekommer det fortfarande att debatterna leder till att ledamöter ändrar uppfattning och röstar emot partilinjen. Men i riksdagen vet alla på förhand hur de skall rösta. De enda frågor där fri röstning fortfarande medges verkar vara frågor som i någon form behandlar religion.

Uppenbarligen anses inte tankefrihet, meddelarskydd, banksekretess, brevhemlighet och alla former av personlig integritet vara tillräckligt viktiga frågor för att fri röstning skall gälla.


[Uppdatering] Även SvD skriver om denna konflikt mellan ideal och verklighet.