Artisterna gynnas av fildelning

Precis som många av oss som kämpar för en moderniserad upphovsrätt och mot drakoniska lagar i stil med IPRED, så gynnas artisterna av fildelning (även Dagens Nyheter skriver om hur Artisterna är vinnare på fildelningen). De enda som drabbas ekonomiskt av fildeningen är skivbolagen (och det är ju inte så konstigt, eftersom fildelningen fått konsumenterna att spendera mer pengar på konsertbiljetter och annat som går en rätare väg till artisterna).

Det bör noteras att även upphovsrättsorganisationerna har ökat sina intäkter sen fildelningen tog fart -- kanske på grund av alla pengar de drar in på utpressarbrev och absurda stämningar.

Det senaste decenniet har artisternas intäkter (enligt musikbranschens egna siffror) ökat 35%, främst på grund av ökade intäkter från livespelningar.

Frågan är hur länge det dröjer innan skivbolagen ifrågasätter den här rapporten. För om artisterna inser att fildelningen gynnar dem kanske de slutligen gör uppror mot skivbolagens kontraproduktiva angrepp mot artisternas egentliga arbetsgivare -- konsumenterna.

När privatpolisen inte räcker till kommer militären!

Frankrike, en av Bodströmsamhällets och immaterialrättsmaffians största ivrare, har gjort det igen.

Baserat på information från ALPA, den franska motsvarigheten till MPAA, har fransk militär (!) använts för att stänga ned en torrent tracker.

Alla rättsövergrepp rörande The Pirate Bay i all ära, men jag tror att vi har en ny etta på topp tio över immaterialrättsrelaterade övergrepp.

Exempel på vad IPRED kan leda till

För någon vecka sen fick ett par i 60-årsåldern i Hertfordshire, Storbritannien, ett kravbrev från en advokatbyrå. Fildelning? Yups! Inte vilken fildelning som helst heller, kravet gällde nedladdning av hårdgayporr. Uppskattningsvis har advokatbyrån skickat ut krav till ungefär 25 000 personer (!) för den här filmen. Nu kan jag självklart inte garantera att 60-åringarna är oskyldiga (det finns ju inget som säger att 60-åringar inte kan tycka om gayporr), men det känns som ännu ett i raden av missriktade stämningar...

Låter ganska otrevligt, va? Om IPRED antas i Sverige kommer sånt här att bli vardagsmat även i Sverige. Rättsäkert och fint. Eller inte.

Stoppa privatpolislagen nu!

Hjälp till att stoppa privatpolislagen (Sveriges egensinniga tolkning av IPRED). Tips kring hur man kan hjälpa till finns här. Skriv även under namninsamlingen mot IPRED.

Fildelning hjälper musikindustrin

IDG skriver i en artikel med namnet Så tjänar musikindustrin på pirater att musikindustrin kan tjäna pengar på fildelning genom analys av statistiken över nedladdade filer.

Nämen, kan fildelning hjälpa musikindustrin? Det kan väl inte vara möjligt ;-P Det har vi ju bara hävdat ända sen fildelningsfrågan först blev något som upphovsrättshökarna började skylla på. Men det är klart, om musikindustrin skulle medge att fildelning faktiskt är lönsamt (genom ökat intresse för artisterna, ökad hype, större chans att konsumenterna hittar liknande artister, enklare spridning av mindre artisters alster, osv), så skulle de ju inte längre ha någon grund för att stämma privatpersoner på fantasibelopp och kunna lura regeringar till att genomdriva den ena absurda lagen efter den andra.

Musikindustrin kan ju sälja mervärde (konserter, t-shirtar, vinylpressningar, lyxutgåvor av skivorna, osv).

Även programvaruindustrin (förutom spelbranschen) tjänar på den privata fildelningen. Ungdomar lär sig tidigt att använda dyra proprietära system (Photoshop, Maya, Quark XPress, Indesign, osv) och behärskar sedan dessa produkter när de kommer ut i arbetslivet (vilket dessutom innebär en ekonomisk bonus för företagen de jobbar åt, eftersom de slipper träna upp sina anställda; en mereffekt, alltså).

Filmindustrin kan dock med rätta vara lite mer rädd för fildelningen, för vilket mervärde kan filmindustrin erbjuda? Bio är visserligen ett stort mervärde (även i dessa dagar då allt fler har hemmabioutrustning), 3D-filmer likaså. Men dessa kommer ju i allmänhet före de versioner som fildelas. Några få filmer kommer dessutom i samlarutgåvor med statyer, speciella formpressade fodral, vykort, fotografier, häften/böcker, osv. Men i allmänhet är den enda skillnaden på en godtycklig DVD och en .iso av densamma är plastfodralet. Inte direkt mycket till mervärde. Ärligt talat, vem skulle ens bry sig om att köpa en samlarutgåva med en 30-sidig bok och 10 vykort om filmen i fråga är "Dum, Dummare"...

Jag tror att människor i gemen vill göra rätt för sig, de är villiga att betala för produkter de gillar. Så länge priset är det rätta och produkterna fungerar bra. Filmindustrin gör dock sitt bästa för att se till att konsumenterna inte skall få ut något som helst mervärde. Uppemot 30€ för en blurayfilm är helt enkelt inte rimligt. Om jag skulle ha köpt min nuvarande DVD-samling för ett sådant styckepris skulle jag ha kunnat köpa en helt ny bil istället (nu har jag istället köpt filmerna när de sjunkit i pris till 3-10€ styck istället, vilket jag anser betydligt rimligare). När konsumenterna dessutom inte kan formatskifta som de vill (pga DRM) och inte se filmer inköpta i andra delar av världen (regionskydd; återigen DRM), så är filerna som finns tillgängliga från diverse fildelningsnätverk oftast betydligt mer lockande.


Fotnot: jag ser verkligen fram emot den dagen då gammelmedia inser att fildelare != pirater. Även om man bortser från det faktum att den enda verkliga piratverksamhet som försigår sker till sjöss, och istället vidgar begreppet lite, är det ändå bara de som ägnar sig åt upphovsrättsintrång med kommersiellt vinstintresse som med rätta kan kallas pirater.

Privatpersoner som tankar hem musik, filmer och mjukvara för eget bruk är inte pirater.

Oavsett om de gör de för att de inte har råd (eller är för snåla för) att köpa, för att det de söker helt enkelt inte finns att köpa (ett inte helt ovanligt dilemma när det gäller saker såsom TV-serier, anime, liveinspelningar osv), att versionerna för nedladdning är bättre än de som finns att köpa (inte heller helt ovanligt; en hel del musik finns i rippar från masterbanden och är sålunda inte förstörda pga det s.k. loudness-kriget, anime-serier som inte finns att köpa översatta har oftast fansubs, datorprogram och musik har befriats från irriterande DRM, osv), eller helt enkelt därför att det är så mycket smidigare än de lagliga alternativen.

Tummen upp för immaterialrättsutpressare

På samma sätt som anti-terrorism-ivern används för att sälja ut den personliga integriteten, så offras rättstaten på immaterialrättens altare. Regeringen har, baserat på EU-direktivet IPRED1, tagit fram ett förslag till en ny lag som syftar till att ge de sedvanliga immaterialrättshökarna (främst skiv-, film- och mjukvaruindustrin) rätten att själva utföra sådant som i en demokratisk rättsstat hör till polisens jurisdiktion, nämligen rätten att begära ut kundinformation (matchning av namn <-> IP-nummer) från internetleverantörer, i syfte att använda denna till att skicka ut "varningar" (läs hot) eller stämningsansökningar.

Lagen bygger som sagt på IPRED1, men i sann svensk övernitiskt totalitär stil går det svenska lagförslaget betydligt längre. IPRED1 stipulerar att upphovsrättsinnehavarna i samband med rättegång skall kunna få ut informationen i fråga. Det svenska lagförslaget ger upphovsrättsinnehavarna rätten att begära ut informationen om det finns sannolika skäl att misstänka upphovsrättsintrång (och med tanke på att skivbolagen hävdar att i stort sett all internetanvändning, lågt räknat, är nedladdning av musik, så torde de inte ha alltför svårt att hävda sannolika skäl).

Lagrådet har nu granskat förslaget. De var också uppmärksamma nog att upptäcka att lagförslaget går betydligt längre än vad IPRED1 kräver. Ändå ger de förslaget grönt ljus (DNs artikel finns här).

Lagen innebär i princip att immaterialrättshökarna kan ägna sig åt privat polisverksamhet, eller som det egentligen heter, medborgargarden (fast utan att egen företräda medborgarna, så motborgargarden vore nog en mer passande term). Visserligen är jag en stark ivrare för privatisering av många av de statliga verksamheterna. Men polis- och rättsväsendet hör verkligen inte till de verksamheter som skall privatiseras.

MPAA/RIAA/BSA och deras svenska motsvarigheter har nog förmodligen haft champagnefester på sina kontor idag. Men för oss vanliga medborgare är det här ett lagförslag som är ett nog så stort hot mot demokratin som FRA-lagen var. För även om FRA-lagen medger massavlyssning av medborgarna, så ingår det fortfarande en viss, om än liten, myndighetskontroll (hur stark och verkningsfull den sedan är kan diskuteras), men det här lagförslaget innebär att en helt ny instans utanför rättsstaten ges juridiska privilegier bortom de som många myndigheter har, en instans bortom all demokratisk kontroll.



Det som är allra mest tragiskt är dock att detta bara är början. Runt hörnet lurar nämligen ACTA, som hotar att klubbas igenom som EU-direktiv (och om så sker följas av en svensk lag som förmodligen, om möjligt, är än mer drakonisk än själva ACTA). Det, mina vänner, är en så skrämmande sannsaga att vi sparar den till en annan dag. Det är nämligen någonting jag får mardrömmar av om jag bloggar om nattetid.

Gratis musik är en affärsmöjlighet, inte ett hot

De är inte så många, men nu har ännu en öppnats som inser att gratis musikdistribution är möjlighet istället för ett hot och som dessutom ger artisterna vettigt betalt (artikeln uppger att artisterna vanligtvis inte får mer än 8% (!) av intäkterna från låtar som säljs på nätet).

Det får mig att tvivla på bärkraften hos just den här sidan är att den skall vara reklamfinansierad. Mtp hur oerhört mycket skräpreklam som finns på nätet börjar adblocker och liknande vara ett måste och då försvinner ju all reklam (yay!).


PS: Undrar hur länge det dröjer innan RIAA får panik och försöker övertyga sajtens grundare om att den här typen av sidor leder till ökad piratkopiering, olaglig fildelning, massarbetslöshet, terrorism och jordens undergång?

DRM drabbar fler kunder

Ännu ett företag, den här gången Wal-Mart som använt sig av autentiseringsservrar för DRM stänger nu ned denna. Kunderna som gjort misstaget/desinformerats att hyra musiken därifrån (för musik som använder sig av autentiseringsservrar för DRM går enbart att betrakta som hyrda, inte köpta) kommer nu att tvingas att försämra ljudkvalitén ytterligare på den nedladdade musiken om de vill att den även fortsättningsvis skall gå att lyssna på (bränna ut till CD och rippa igen).

För en gångs skull finns det dock något positivt i det hela. Wal-Mart slutar nämligen inte att sälja musik. De går över till att sälja musiken DRM-fri.


På samma gång som RIAA gör allt för att måla upp fildelning som största hotet mot musikbranschen, alienerar misslyckade DRM-lösningar allt fler kunder från de lagliga nedladdningsalternativen, och loudness-war gör att ljudkvalitén på CD-skivorna blir lidande. Istället för att skylla minskade intäkter (om de nu verkligen lider av detta) på fildelning bör de nog sluta skjuta sig själva i foten (och kunderna i ryggen) om och om igen.

Har ni valet, köp skivorna direkt från artisten, så undviker ni att finansiera RIAA i onödan.

Har ni valet, köp musiken från lagliga sajter som säljer musiken i fria förlustfria format (Ogg FLAC, Lossless Wavpack, True Audio (TTA), eller i nödfall Shorten (utvecklas inte längre)). Finns inga förlustfria format att tillgå, välj i första hand Ogg Vorbis (för musik) eller Ogg Speex (för talböcker), i andra hand MP3 eller AAC (enbart den DRM-fria versionen).

Finns inga DRM-fria alternativ, vare sig på CD eller för nedladdning, skriv till artisten och berätta att ni inte tänker köpa deras skiva förrän den finns tillgängligt i ett DRM-fritt format och förklara att ni gärna köper musik, men vägrar att hyra den.

"Opassande" bloggar om storebror

De som tror att FRA-lagen bara är en ensam företeelse, ett misstag i arbetet, bör nog läsa det här eminenta blogginlägget extra noga. Det beskriver andra lagar som klubbats igenom de senaste åren, eller som är under utredning.

Skrämmande läsning.

MPAA/RIAA, förlåt USA, drar in bidrag till universitet/skolor som inte censurerar Internet

FRA-lagen i Sverige kan nog betraktas som ett rent beställningsjobb, på önskan från FRA. I USA går de dock steget längre och lägger fram lagar på beställning från media-maffianMPAA/RIAA. Universitet och skolor skall enligt en ny lag få sina statliga bidrag indragna om de inte gör tillräckligt (där MPAA/RIAA bestämmer vad som är tillräckligt) för att bekämpa fildelning.

MPAA/RIAA jublar nog nu och företag som tillverkar mjukvara som filtrerar bort P2P-trafik lär rusa i höjden på Nasdaq. Studenterna och universiteten/skolorna som får sina rättigheter inskränkta (visserligen bara om de vill ha statliga bidrag, som sannerligen inte är någon rättighet) är nog mindre glada.

Vilka kommer härnäst med krav på censur av universitetens och skolornas Internettraffik? Kyrkan som vill ha bort information om ateism, månne?

Jag har nog sagt det förr och jag säger det igen: jag är inte emot att upphovsrättshavarna får vettigt betalt för sina alster. Jag köper de skivor jag lyssnar på (i största möjliga mån från artisternas egna hemsidor), de filmer jag ser på och de böcker jag läser. Dessutom går jag ofta på bio och konserter.

Det jag vänder mig emot är dock musik- och filmindustrins konstanta lögner (fabricerad "statistik" om minskad försäljning på grund av fildelning) och profithunger (av de nästan 20€ som en ny CD kostar är det bara en bråkdel som faktiskt går till artisten), deras kundförakt (bestraffande av de ärliga kunderna genom att via DRM och loudness-boosting försämra ljudkvalitet hos musik och genom DRM och regionkodning begränsa användbarheten för filmer, samt den oerhört enerverande icke-överhoppningsbara "anti-pirat"-propagandan som förpestar de flesta filmer numera) samt deras oförmåga att följa med tiden (att inte sälja skivor online billigt -- de slipper ju distribution, emballage, pressningskostnader, osv -- i plattformsoberoende, fria, icke-destruktivt komprimerade format, exempelvis Ogg FLAC).

Jag vänder mig också mot hela konceptet att bekämpa fildelning av upphovsrättsskyddat material genom censur.

Som sagt, jag spenderar en stor del av det jag varje månad får ynnesten av stat och kommun att behålla av min lön (dvs det de inte tar ut i skatt) på böcker, skivor och filmer. Men jag har full förståelse för att inte andra gör detsamma. Att betala uppemot 20€ för en plastbit med 10 låtar på, som du enligt skivbolaget inte får lyssna på i din MP3/Ogg Vorbis-spelare, eller för en film som du kanske kommer att se 3 gånger, är enormt svårt att motivera för en student som kanske inte har mer än 100€/månad (om ens så mycket) över efter att hyra, kursliteratur och mat är betald.

Sommaren "tillhör" Sveriges Radio

Sveriges kanske mest uppenbara exempel på det idiotiska med den nuvarande immaterialrätten är nog att Sveriges Radio har varumärkesrätten för ordet "Sommar". ICA bad nyligen Patent- och registreringsverket (PRV) att häva detta, men PRV avslog ansökan.

Sommar, sommar, sommar, sommar, sommar, sommar, sommar, sommar

Hoppas nu bara att inte SR stämmer mig...

Två pärlor från årets flod av riksdagsmotioner

Två ytterst bra riksdagsmotioner som måste applåderas och omnämnas: Avkriminalisera fildelningen genom en begränsad upphovsrätt av Karl Sigfrid (m), Lisbeth Grönfeldt Bergman (m), Lena Asplund (m), Margareta Cederfelt (m) och Staffan Danielsson (c), samt Förbud mot massidentifiering av Birgitta Ohlsson (fp).

Inga bevis krävdes för fällande dom i fildelningsmål i USA

Immaterialrätten för filmer och musik verkar existera i en alternativ juridisk verklighet, en verklighet där bevisbördan ligger på den åtalade.

I en viktig dom i USA har 32-åriga Jammie Thomas dömts till böter på 222.000 dollar för att ha delat ut en bit över 1000 låtar, men hon döms bara för 24 av dessa. Det innebär alltså att varje låt bedöms vara värd över 9000 dollar.

Det mest intressanta i domen är dock inte det hissnande bötesbeloppet, utan följande:

Domaren Michael J Davis beslutade att skivbolagen inte behöver bevisa att musiken någonsin lämnat Jammie Thomas dator bara att göra låtarna tillgängliga räcker för fällande dom, oavsett om någon sedan laddar över dem eller inte.

För att dra en parallell till en annan form av upphovsrättsskyddat material, nämligen literatur, skulle det alltså innebära att om du lämnade en bok du köpt vid en kopiator så skulle förlaget kunna dra dig inför domstol för upphovsrättsbrott, oavsett om de kunnat bevisa att någon verkligen kopierat din bok eller ej. En svindlande tanke.

Datainspektionen - vår garant för frihet?

När respekten för vår grundlag inte räcker till de i lagförslag som läggs, är det tur att vi har Datainspektionen. Datainspektionen sågar det förslag till ny fildelningslag som lämnades till justitiedepartementet under sommaren. Det som är skrämmande här är hur förslaget ens kunde komma så långt. Förslaget vill ju nämligen bidra till att "medborgargarden" i form av IFPI/MPAA/Antipiratbyrån skall kunna kunna få ut trafikuppgifter från internetleverantörer för att själva sedan kunna bedriva sin hetsjakt.

DRM är ett gissel

BBC Business har en utmärkt artikel om vilka problem som kunderna får av att Virgin Digital nu stänger ned. Eftersom musiken de laddat ned är belamrade med s.k. DRM (Digital Restrictions Management), som gör det omöjligt att lyssna på musiken du betalat för när inte onlinebutiken längre finns kvar.

Vi som är motståndare till DRM har ända sedan vissa CD-skivor började drabbas, med sämre ljudkvalitet och sämre feltolerans som följd, varnat för den tekniklåsning som DRM innebär. Det skivbolagen vill åstadkomma är ju att styra var, när och med vilken utrustning vi lyssnar på musiken vi betalat för. Skivbolagen vill inte att vi skall kunna ta den musik som vi betalat 150-200:- för och sedan överföra den på våra bärbara OGG Vorbis-spelare (eller MP3-spelare, för de som inte ställer så höga krav på ljudkvalitet och har licenserad mjukvara för att koda MP3); de vill istället att vi skall köpa musiken en gång till.

Det skall tilläggas att filmbranschen gör detsamma med DVD:er, men där har problemet inte varit stort i praktiken, eftersom samtliga DVD-spelare redan från början har byggts med stöd för DRM och så få bärbara digitala filmspelare finns. Problemet växer dock, i och med att nya format poppar upp och att bärbara videospelare blir allt billigare.

Flera av skivbolagen påstår att DRM är tillför att stoppa illegal fildelning av musik. Men det är befängt. Det krävs bara en enda lyckad kopia för att kunna dela ut en låt till hela världen. Om då en person går igenom den extra ansträngning som krävs för att kringgå skyddet (ett enkelt sätt är att spela in den digitala signalen från förstärkaren vid uppspelning) och sedan gör filen tillgänglig på ett fildelningsnätverk, hjälper det inte att de hundratusentals andra personer som köpt samma skiva inte vet hur det går till att kringgå DRM.

Open source rörelsen och rörelsen för fri (som i frihet) mjukvara har länge varit motståndare till DRM-"skyddade" skivor och filmer, eftersom de inneburit att musiken inte kunnat åtnjutas på system som inte skivbolagen ids bry sig om. Personer som använder GNU/Linux, någon av de olika BSD-varianterna eller diverse andra alternativa operativsystem har därför inte lagligt kunna lyssna på den musik och titta på de filmer de köpt (detta eftersom kringgående av DRM, även för eget bruk, befängt nog betraktas som ett brott i många länder).

Nu när Virgins kunder drabbas av en av DRMs många baksidor hoppas jag att allmänheten på allvar får upp ögonen för vilket hot mot kulturen DRM är.

Ett ytterst bra ställe att läsa mer om DRM är Defective by Designs hemsida.

Till sist: till skillnad från många förespråkare för en ny immaterialrättslag (jag vill definitivt ha en ny sådan lag, dagens lagar och regler är till stora delar absurda och anpassade till gångna tiders media) så anser jag inte att det är försvarbart att dela ut andras upphovsrättsskyddade material till vem som helst, i alla fall inte så länge den nuvarande immaterialrättslagstiftningen ser ut som den gör.

Jag anser att den tidigare regeln om närmsta bekantskapskrets var sund (den nya, striktare tolkningen är alldeles för snäv i min mening), men eftersom jag vill att artisterna jag gillar skall kunna fortsätta leva på sin konst (i den mån de nu kan det), så vill jag slå ett slag för artisterna.

Fortsätt köpa skivor. Har artisten försäljning på sin egen hemsida, köp ALLTID där. Artisterna får en större del av vinsten på det sättet. Men köp bara skivor som inte är kopieringsskyddade. Om ni ser varningstexter om DRM på omslaget, poängtera gärna i butiken att ni skulle ha köpt skivan om den funnits i en DRM-fri version. Har ni av misstag köpt DRM-"skyddade" skivor, kräv pengarna tillbaka.

Konserter är också ett bra sätt att stödja artister; se dem live och köp skivor, tröjor med mera, om ni har möjlighet. Att se en artist live är dessutom oftast en upplevelse i sig.

Ett idiotiskt förslag, men ljus i mörkret finns

Igår presenterade Cecilia Renfors sin rapport om fildelning, där hon föreslår att operatörerna skall tvingas till att säga upp abonnenter som laddar ned (eller delar ut) upphovsrättsskyddat material.

Det är fascinerande att förslag som skulle vara helt otänkbara i andra sammanhang läggs fram så lättvindigt när Internet är inblandat.

Skulle någon komma på tanken att föreslå att all post som skickas skall öppnas och kontrolleras så att innehållet inte bryter mot upphovsrättslagen (nån kan ju ha fått för sig, hemska tanke!, att ta ett foto av ett konstverk)? Skulle inte tro det.

Skulle någon komma på tanken att föreslå att alla platser, såväl offentliga som privata, skall övervakas med kamera och mikrofoner (dvs motsvarigheten till vad FRA gör med Internettraffik)? Nej, då skulle minsann Stasi-jämförelserna hagla.

Men när tekniken bakom kommunikationen är så där lagom obegriplig för både lagstiftarna och majoriteten av befolkningen då blir det plötsligt helt OK att lägga fram de mest befängda förslag. Tidigare har det bland annat föreslagits att musik- och filmbranschernas intresseorganisationer skall ha rätt att jaga fildelare, dvs sådant som normalt sett kallas medborgargarden.

Det finns dock några små ljus i mörkret. Centerpartiet hotar att stoppa förslaget och anser att det både är ett intrång i människors liv och att det inte känns rättssäkert. Folkpartiet har också invändningar och Inger Davidsson, KD, är även hon skeptisk även om hon inte hunnit läsa igenom förslaget ordentligt och därför inte vill ta slutgiltig ställning. Moderaternas talesman är dock (tyvärr) försiktigt positiv till förslaget.

Dagens goda nyhet

Datoranvändarnas integritet väger tyngre än upphovsrättsinnehavarnas rättigheter säger EUs generaladvokat om Sveriges förslag till ny fildelningslag.

Trevligt att någon förstår det, synd bara att inte samma klarsyn råder här i Sverige.

... och vi har en ny vinnare i kategorin löjlig immaterialrätt!

Vanligtvis är det USA som brukar stå för de värsta exemplen när det gäller immaterialrättslig idioti (i och med att patent på mjukvara och affärsidéer tillåts där) eller den samlade mediaindustrin, men Kanada har satt en helt ny nivå av löjlig i och med BILL C-47.

En lag som i korthet ger OS-arrangörerna ensamrätt på ord som kan förknippas med vinter-OS, såsom vinter och Vancouver...

Should the Vancouver Olympic Organizers Own "Winter"?

Lobbyism i den högre skolan...

Amerikanska filmlobbyn utbildar svensk polis hur man jagar fildelare.

Vad kommer härnäst?

Kopierings"skydd"

Oftast är det musikindustrin som försöker slå i oss att kopieringsskydd behövs, gör nytta och är till kundens gagn. Filmindustrin behöver inte ens försöka, eftersom de lyckats lura på oss att acceptera DVD:er som är regionlåsta och eftersom få ännu har behov av att omvandla sina filmer till andra format. Att sedan skydden enbart ställer till besvär för konsumenterna och inte hindrar den svarta marknaden det minsta bryr de sig inte om. För egentligen handlar det om makt, inte kopieringsskydd. Konsumenten får inte på några vilkor tro att han/hon kan förfoga fritt över den vara som pengar erlagts för.

Men den främsta intressenten är Macrovision, som har kopieringsskydd som enda affärsidé.

Nyligen gjorde Steve Jobs, datorföretaget Apples VD, en mediastunt när han gick ut och sade att Apple inte alls var för kopieringsskydd: Thoughts on Music.

Detta trots att all musik som säljs via Apples onlinebutik är kopieringsskyddad, trots att de vägrar licensiera sin teknik och trots att de vägrar sälja icke-skyddad musik från artister som framfört önskemål om detta.

Detta uttalande fick Macrovision att sätta kaffet i fel strupe och inom kort kom följande uttalande:

To Steve Jobs and the Digital Entertainment Industry

Webbsidan Daring Fireball har gjort en lysande översättning av artikeln:

Translation From PR-Speak to English

Själv skulle jag bli hjärtligt glad om kopieringsskydden försvann från CD-skivor och musik som säljs på nätet eftersom jag lagrar all min musik i de fria formaten Ogg Vorbis och Ogg FLAC.