Jag har röstat - har du?

Jag har gjort min medborgerliga plikt. Jag har röstat i EU-parlamentsvalet. För första gången sedan jag blev röstberättigad har jag röstat på ett annat parti än Centerpartiet.

Det känns tungt. Det kändes oerhört svårt. Det kändes rent utav fel. Men det hade känts ännu mer fel att rösta på Centerpartiet. För Centerpartiet driver inte sin egna politik på riksdagsnivå. Då är det svårt att tro att de kommer att göra det på EU-nivå.

Om Centerpartiet drivit centerpartistisk politik i riksdagen, så hade vi inte haft någon FRA-lag idag. Om Centerpartiet drivit centerpartistisk politik i riksdagen, så hade vi inte haft IPRED1 idag. I ett sånt läge hade jag visserligen fortfarande haft mer gemensamt med Piratpartiet i upphovsrättsfrågor, men i övrigt hade jag kunnat rösta på C.

Men det är inte så verkligheten ser ut. Centerpartiet röstade enhälligt för FRA-lagen. Centerpartiet röstade enhälligt för IPRED1.

Inom kort kommer IPRED2, ACTA och Europa-patent att diskuteras på EU-nivå. I ett sånt läge måste Sveriges representanter göra allt för att IPRED2 inte klubbas igenom, att alla integritetskränkande delar av ACTA tas bort, samt att säkerställa att Europa-patenten inte medger patent på mjukvara och affärsidéer.

Jag litar inte för fem öre på Centerpartiet i dessa frågor. Jag litar inte för fem öre på vare sig Fp eller M heller. Kd är religiöst konservativa och S, V och Mp är alla, i mer eller mindre utsträckning, socialistpartier, så de går bort, oavsett vilken hållning de må ha i mina hjärtefrågor. Sverigedemokraternas politik bygger enbart på sminkad nationalsocialism, så de hamnar på svarta listan direkt. Junilistan består enbart av personer som vill att Sverige skall lämna EU, så de är inte heller något val.

Därför röstade jag på det enda pålitliga alternativet som fanns. Piratpartiet.

Många säger att Piratpartiet är ett enfrågeparti. Men personlig integritet är inte en enda fråga. Det är grundval för det demokratiska samhället. IT-politik är inte en enda fråga. Stora delar av vårt samhälle bygger på internet, eterkommunikation och telekommuniation. Immaterialrätt är inte en enda fråga. Det är en mängd frågor som tillsammans påverkar vitt skilda saker som kultur, informationssamhället samt möjligheten för tredje världens sjuka och fattiga att få tillgång till medicinska preparat till vettiga priser.

Vi lever i ett samhälle som vanligtvis betecknas som kunskaps- eller informationssamhället. Ett parti vars politik bygger på IT-frågor, immaterialrätt och integritet är därför något som ligger betydligt mer rätt i tiden än exempelvis ett parti vars grundval bygger på vidskeplighet (Kristdemokraterna).

Visst, en riksdag eller ett parlament med Piratpartistisk majoritet skulle inte fungera, eftersom det finns en mängd ekonomiska frågor som Piratpartiet inte har tagit ställning i. Men Piratpartiets målsättning har aldrig varit egen majoritet. Piratpartiets uttalade målsättning är att fungera som vågmästarparti och i den vågmästarrollen framtvinga en sund integritetspolitik, IT-politik och immaterialrättspolitik.

Den dagen en svensk regering eller EU-parlament består av liberala (och, för de förtappade själar som föredrar andra ideologier, självklart även konservativa, socialistiska, osv) partier som driver en sund politik i dessa frågor behövs inte Piratpartiet längre. I ett sånt läge är en röst på PP en bortkastad röst.

Men fram tills dess att gårdagens partier har vaknat upp i 2000-talet, fram tills dess att gårdagens partier slutat läsa 1984 som en manual och istället läser den som den varning den faktiskt är avsedd som, är en röst på Piratpartiet en röst för ett friare samhälle och ett samhälle med medborgarmakt och medborgarrätt istället för FRA-makt och privatpolis.

Internet har sprungit ifrån gammelpressen

Peter Wolodarski, politisk redaktör ventilerade för ett tag sen sin frustration över att utvecklingen sprungit ifrån gammelmedia. Ja, riktigt så uttryckte han sig förstås inte. Han kallade istället de nya former för mediadistribution (såsom googles nyhetsaggregering) för parasitism. Detta i ett debattinlägg som har länkar till alla bloggar som kommenterat hans artikel... Ironiskt är bara förnamnet.

Anledningen till att jag kommenterar det här nu, relativt långt efter att inlägget publicerades, är att dagens Least I Could Do innehåller en klockren spegling av gammmelmedias skeva problemanalys.

Fri press är en grundläggande del i ett demokratiskt samhälle. Men om inte journalismen når ut till läsarna finns det liten orsak för media att stolt slå sig för bröstet som demokratins försvarare. När dessutom gammelmedia gång på gång knäpps på näsan av bloggare när det gäller bevakning av viktiga samhällsfrågor (FRA-lagen - som avskaffat brevhemligheten och nedmonterat den personliga integriten, IPRED - som legitimerat privatpolisverksamhet, ACTA - som ämnar införa ytterligare inskränknigar i den personliga integriteten), ja då är det svårt att förstå varför de alls anser sig stolta.

Visst, många bloggar skulle inte överhuvudtaget ha något innehåll om de inte kunde kommentera artiklar i tidningar, men å andra sidan är det hela dubbelriktat. En artikel som inte länkar till avvikande kommentarer är helt enkelt inte intressant för dagens läsare längre. De vill ha fler angreppsvinklar på problemet. Dagens läsare vill inte få tidningarnas allenarådande "sanning" i ansiktet. Dagens politiskt intresserade vill inte behöva lita till insändarredaktörernas godtycke när det gäller att kommentera, de vill kunna kommentera oavsett om det finns spaltutrymme och oavsett om redaktören anser att språket är bristfälligt eller innehållet provokativt.

S blockerar konstitutionsdomstol

Den pågående grundlagsutredningen som tillsattes 2004, kommer förmodligen bara att föreslå att personvalsspärren till riksdagen sänks från 8 till 5 procent, att riksdagen med automatik skall rösta om statsminister efter varje val samt att uppenbarhetsrekvisitet (att domstolar bara kan överpröva lagar om de uppenbart strider mot grundlagen) slopas.

Visserligen tre väldigt bra förslag. Men det viktigaste förslaget, nämligen införandet av en grundlagsdomstol -- som tvivelsutan skulle ha lett till att FRA-lagen, i varje fall i nuvarande skick, aldrig skulle ha kunnat komma till -- ja, det förslaget fick stryka på foten.

Även om de borgerliga partierna, förutom egen majoritet, även hade Miljöpartiet med sig i frågan, så räcker inte det, eftersom den svenska principen i grundlagsfrågor är att det skall råda i det närmaste enighet i dessa frågor. Socialdemokraterna är nämligen rabiata motståndare till allt vad konstitutionsdomstol heter.

S sågar alltså det enda förslag som inneburit ökat skydd för rättsäkerheten i de fall då riksdagsledamöter överger sina ideologiska principer (hej Fredrick, hej Annie, hej övriga "liberaler") och röstar igenom lagar som strider mot, om inte grundlagen självt, så i varje fall dess tanke. Socialdemokraterna påstår själva att de gör detta därför att de är motståndare till juridikalisering (utökad makt för domstolarna), men i själva verket rör det sig nog om att de själva inser att en del av deras egna förslag aldrig skulle klara av granskning i en konstitutionsdomstol.

Nåja, 3 små steg i rätt riktning i varje fall. Förhoppningsvis tillsätts en ny grundlagsutredning snart, som vågar lägga fram ett förslag om konstitutionsdomstol, stärkande av den personliga integriteten, samt utökande av brevhemligheten till en mediaoberoende informationshemlighet.

Stoppa privatpolislagen nu!

Hjälp till att stoppa privatpolislagen (Sveriges egensinniga tolkning av IPRED). Tips kring hur man kan hjälpa till finns här. Skriv även under namninsamlingen mot IPRED.

Tummen upp för immaterialrättsutpressare

På samma sätt som anti-terrorism-ivern används för att sälja ut den personliga integriteten, så offras rättstaten på immaterialrättens altare. Regeringen har, baserat på EU-direktivet IPRED1, tagit fram ett förslag till en ny lag som syftar till att ge de sedvanliga immaterialrättshökarna (främst skiv-, film- och mjukvaruindustrin) rätten att själva utföra sådant som i en demokratisk rättsstat hör till polisens jurisdiktion, nämligen rätten att begära ut kundinformation (matchning av namn <-> IP-nummer) från internetleverantörer, i syfte att använda denna till att skicka ut "varningar" (läs hot) eller stämningsansökningar.

Lagen bygger som sagt på IPRED1, men i sann svensk övernitiskt totalitär stil går det svenska lagförslaget betydligt längre. IPRED1 stipulerar att upphovsrättsinnehavarna i samband med rättegång skall kunna få ut informationen i fråga. Det svenska lagförslaget ger upphovsrättsinnehavarna rätten att begära ut informationen om det finns sannolika skäl att misstänka upphovsrättsintrång (och med tanke på att skivbolagen hävdar att i stort sett all internetanvändning, lågt räknat, är nedladdning av musik, så torde de inte ha alltför svårt att hävda sannolika skäl).

Lagrådet har nu granskat förslaget. De var också uppmärksamma nog att upptäcka att lagförslaget går betydligt längre än vad IPRED1 kräver. Ändå ger de förslaget grönt ljus (DNs artikel finns här).

Lagen innebär i princip att immaterialrättshökarna kan ägna sig åt privat polisverksamhet, eller som det egentligen heter, medborgargarden (fast utan att egen företräda medborgarna, så motborgargarden vore nog en mer passande term). Visserligen är jag en stark ivrare för privatisering av många av de statliga verksamheterna. Men polis- och rättsväsendet hör verkligen inte till de verksamheter som skall privatiseras.

MPAA/RIAA/BSA och deras svenska motsvarigheter har nog förmodligen haft champagnefester på sina kontor idag. Men för oss vanliga medborgare är det här ett lagförslag som är ett nog så stort hot mot demokratin som FRA-lagen var. För även om FRA-lagen medger massavlyssning av medborgarna, så ingår det fortfarande en viss, om än liten, myndighetskontroll (hur stark och verkningsfull den sedan är kan diskuteras), men det här lagförslaget innebär att en helt ny instans utanför rättsstaten ges juridiska privilegier bortom de som många myndigheter har, en instans bortom all demokratisk kontroll.



Det som är allra mest tragiskt är dock att detta bara är början. Runt hörnet lurar nämligen ACTA, som hotar att klubbas igenom som EU-direktiv (och om så sker följas av en svensk lag som förmodligen, om möjligt, är än mer drakonisk än själva ACTA). Det, mina vänner, är en så skrämmande sannsaga att vi sparar den till en annan dag. Det är nämligen någonting jag får mardrömmar av om jag bloggar om nattetid.

S förslag om integritetsombudsman ett slag i luften

S vill ha en integritetsombudsman. Det är väl... bra? Men Socialdemokraterna missar ändå målet.

För att på allvar skydda integriteten och undvika icke-demokratiska bottennapp som härvan kring FRA, krävs två saker: en konstitution som inte kan åsidosättas av lagar om inte dessa fattas med samma beslutsgång som grundlagen, samt en konstitutionsdomstol som tillser att alla lagar är konstitutionerliga.

För en integritetsombudsman är tandlös så länge det inte finns en grundlagsfäst rättighet till integritet.

"Jag har blivit avlyssnad av FRA!"
"Jamen så otrevligt. Tyvärr finns FRA-lagen, så det får du leva med. Ta två Ipren och ring igen på fredag."

Processen kring FRA-lagen lika stort hot

FRA-lagen är förmodligen det största exemplet i Sverige på avsteg från demokratiska processer på mycket, mycket länge. Förslaget var inte ett initiativ från regering eller riksdag, utan ett projekt framarbetat på ett departement (dessutom en särpartsinlaga, eftersom FRAs chef låg bakom). Trots mycken kritik från remissinstanserna togs ingen hänsyn till kritiken. Ingen hänsyn togs till att lagförslaget stred mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, detta trots att EU-fördragen gäller som svensk grundlag.

Partipiskan ven hårt för att tygla in alla motståndare i allianspartierna, trots att Sverige har (en fegvariant av) personval. Centerpartiet och Folkpartiet påstår sig båda två vara liberala partier; detta till trots drev de igenom en lag som strider mot liberala värderingar (med en enda avvikande röst; en röst som nu, i och med det nya förslaget, tystnar). Centerpartiet övergav dessutom sitt integritetspolitiska program, och Fredrick Federley spottade i ansiktet på alla de som kryssat honom för hans (innan valet) tuffa linje i liberala frågor.

Statsministern säger sig ha lärt sig att lyssna bättre. Själv tycker jag att det verkar som att han nog är rätt lomhörd. Fast han kanske syftar på att FRA gett honom en demonstration av hur deras avlyssning går till?

Ett snabbt framarbetat förändringsförslag som läggs fram med 2 veckors remisstid är knappast ens i närheten av "Riv upp, gör om, gör rätt". Det må så vara att slutresultatet från en bred parlamentarisk utredning förmodligen skulle ha landat nånstans i närheten av det förslag som läggs fram nu; processen är ändå långt från demokratisk.

Det stinker om FRA-frågan. Integritetsintrången som FRA kommer att ägna sig åt är inte det enda hotet mot vår demokrati. Regeringens agerande i frågan är ett minst lika stort hot. Det enda positiva FRA-frågan har medfört är att bloggosfären på allvar visat att individen fortfarande kan göra sin röst hörd, även då gammelmedia inte vill lyssna förrän det är för sent.

Öppet brev till Centerpartiet

Det är med tungt hjärta jag skriver det här.

Jag har varit Centerpartist så länge jag kan minnas. Politiskt aktiv blev jag någon gång vid 13-års ålder, om jag inte missminner mig, det vill säga för nästan 20 år sedan. Till skillnad från många andra halkade jag inte in som en "innebandymedlem", det var redan från början politiken som lockade.

Under åren som gått har jag hunnit vara med om mycket; en folkomröstning om EU (som turligt nog gick tvärs emot den åsikt jag hade på den tiden), en folkomröstning om EMU (som tragiskt nog gick tvärs emot den åsikt jag fortfarande har), ett antal byten av grafisk profil, en oräknelig mängd motioner på stämmor, nattmanglingar, kramfester, valvakor, rikstingståg, kurser och mycket, mycket annat.

Centerpartiet påbörjade för några år sedan ett tankearbete som till slut resulterade i ett parti som mer uttryckligen poängterade sina liberala värdegrunder, ett parti som tydliggjorde att man minsann inte var några Åsa-Nisse-marxister. Det var en ändring som fick rysningar av välbehag att fylla mig. Från att vara ett parti som i sakfrågor i stort delade min uppfattning, hade Centerpartiet nu även blivit ett parti som ideologiskt delade mina värderingar.

När det mer liberala Centerpartiet dessutom fick genomslag i riksdagsvalet, i och med att Fredrick och Annie blev inkryssade, och att vi äntligen fick en borgerlig majoritet, trodde jag att liberalismen i partiet slutligen givits den hedersplats som den förtjänar.

Ack så fel jag hade.

Den 18:e juni 2008 röstade en enig Centerpartistisk riksdagsgrupp, efter en otrolig mängd partipiskrapp från partiledningen, igenom "Lex Orwell", FRA-lagen. Visserligen föregicks omröstningen av lite teater i form av en återremittering där lite snömos tillkom, men lagen står ändå, även i modifierad form, lika mycket i strid med vår ideologi som tidigare.

Även debatten var en fars att beskåda; Fredrick och Annie grät i talarstolen och bedyrade att det hela var ett mycket svårt beslut. Men vem har nånsin sagt att ni sitter i riksdagen för att ta lätta beslut? Ni sitter ju där för att fatta rätt beslut. Beslut som följer er ideologi. Beslut som följer era väljares åsikt. Beslut som inte står i strid partiets integritetspolitiska manifest. Beslut som era partidistrikt står bakom.

Istället valde ni att rösta för Lex Orwell.

• En lag som strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och därmed också svensk lag.
• En lag som Stasi kunde ha stått som författare till.
• En lag som till och med SÄPO anser går för långt.
• En lag som står i bjärt kontrast med Centerpartiets tidigare hållning i integritetspolitiska frågor.

In i det sista inför omröstningen hoppades och trodde jag verkligen på att åtminstone någon i riksdagsgruppen skulle våga stå upp för partiets egna värderingar. Därför kändes det inte som ett alltför vågat löfte när jag lovade mig själv och andra att jag skulle lämna partiet om partiet enhälligt röstade för förslaget.

Men Centerpartiets riksdagsgrupp röstade unisont för detta förslag. Detta trots att Fredrick, Annie och flera andra Centerpartister varit minst sagt kritiska mot förslaget. Trots att partiet under förra mandatperioden profilerade sig som försvarare av den personliga integriteten och antog ett integritetspolitiskt manifest.

Kristdemokraterna har efterlyst en civilkuragelag. Sveriges riksdag vore i så fall det bästa stället att införa den först. Ty att vika ned sig för partipiskan i en sån här fråga är att sätta karriär framför ideologi.

Detta är för mig totalt obegripligt. Helt absurt. Framförallt helt oacceptabelt. För partistyrelsens regeringsiver får inte stå över mänskliga rättigheter, grundläggande liberala idéer och individens frihet.

Jag är fortfarande Centerpartist i själ och hjärta och kommer även i framtiden att driva Centerpartistisk politik, men den styrelse som företräder partiet är inte det, och de riksdagsledamöter som är valda av folket för att företräda folket är uppenbarligen inte tillräckligt starka i sin övertygelse för våga stå upp för de ideal som fick dem invalda. Jag vet att många av dem är Centerpartister ut i fingerspetsarna, men uppenbarligen gick de till jobbet temporärt lobotomerade på morgonen den 19:e juni 2008 för att förhindra att deras hjärna, hjärta och ideologiska kompass skulle leda dem rätt.

Ideologiskt sett har partiet i och med både hantering och ställningstagande i denna fråga förflyttat sig långt ut på den totalitära sidan av den totalitära/frihetliga dimensionen av den politiska kompassen.

Kanske, kanske kan partiet återhämta sig från den smällen, kanske kan partiet återvinna åtminstone en del av det förtroende som de förlorat, men det kommer att ta tid. Lång tid.

Självklart vore det allra bäst om styrelsen självmant inser sitt misstag och avgår, men eftersom de, trots vetskapen om att FRA i 10 års tid missbrukat sitt mandat, ändå vill utöka FRAs mandat och dessutom tvingar riksdagsgruppen att följa detta, känns det osannolikt att de har sån självinsikt.

En partistyrelse som i riksdagen genomtvingar politik som går stick i stäv med partiets grundvalar kan inte säga sig företräda partiets medlemmar och väljare. En sådan partistyrelse måste avsättas.

Härnäst måste det tydliggöras att partiets riksdagsledamöter aldrig skall behöva frukta partipiskan i så här viktiga frågor. Om partiets lovordande av personval på något sätt skall ha en förankring i verkligheten kan inte ledamöterna tvingas att dagtinga med sina principer.

Tills dess att steg i denna riktning har tagits kommer jag att iakttaga partiet från annat håll. Jag kommer att fortsätta att lyfta fram Centerpartistisk politik via min blogg, fast med Piratpartiet i ryggen. Jag vägrar ledas av en partistyrelse som förvandlat Sverige till en kontrollstat där alla betraktas som potentiella brottslingar. Jag vägrar att ledas av en partistyrelse som förhandlar bort partiets ideologi.

Härmed vill jag tacka för den underbara tid jag har haft i partiet, alla de ögonblick av glädje som jag givits i såväl stridens hetta i de interna debatterna som i den enade kampen för att föra ut de Centerpartistiska visionerna till de som inte ännu förstått att de är Centerpartister.

Kanske ses vi igen på den politiska arenan. Förhoppningsvis blir det i ett Centerparti som återvänt till sin ideologiska hemvist på den frihetliga delen av den ideologiska kompassen, där partiet hör hemma.


David Weinehall, desillusionerad före detta medlem av Centerpartiet

Parlamentarisk demokrati - en chimär?

I skolan får man lära sig att demokrati innebär att makten utgår från folket. Att parlamentarism innebär att ledamöterna röstar för eller emot förslag i enlighet med deras politiska åsikter. Att riksdagen är till för att debattera de förslag beslut som sedan fattas.

I verkligheten är allt detta ett spel för gallerierna. Sällan har någon fråga synliggjort detta så kraftfullt som "Lex Orwell", FRA-lagen.

De flesta av regeringspartierna har en mängd kritiker till förslaget bland sina ledamöter. Åtminstone ett av partierna har till och med ett integritetspolitiskt program som detta förslag bestämt strider mot, ett program som ivrigt användes i debatter innan valet.

Trots detta kommer FRA-lagen förmodligen att klubbas igenom på onsdag av fyra eniga regeringspartier. Detta efter att partipiskan piskat så hårt att de starkaste kritikerna av förslaget antingen valt att kvitta ut sig (återigen ett tecken på att resultaten av omröstningarna på förhand är framförhandlade i maktens korridorer; hur kan man annars veta vem man skall kvitta mot?) eller valt att gå under jorden fram till dess att omröstningen ägt rum.

Partipiska är nånting som inte hör hemma i Sveriges riksdag, eller för den delen parlamentarisk demokrati överhuvudtaget.

Framförallt hör det inte hemma i Centerpartiet, ett parti som tidigare stolt antagit ett integritetspolitiskt program som går tvärs emot vad Lex Orwell syftar till, ett parti som värnar individen, ett parti som hävdar att personvalen måste ges större genomslag.

Varför skall vi överhuvudtaget ha personval i Sverige om ändå alla ledamöter på förhand har fått det bestämt åt sig hur de skall rösta?

Skall riksdagsvalet enbart vara en popularitetstävling snarare än ett val där man lägger sin röst på en kandidat som delar ens politiska värderingar?

Vill vi ha ett system där ledamöterna inte är annat än röstboskap? Varför då överhuvudtaget ha ledamöter? Varför inte bara ge en röstknapp till varje partiledare och låta dem ta hand om alla omröstningar?

Varför har vi egentligen riksdagsdebatter om alla beslut redan är fattade i maktens korridorer? I kommun- och landstingspolitik förekommer det fortfarande att debatterna leder till att ledamöter ändrar uppfattning och röstar emot partilinjen. Men i riksdagen vet alla på förhand hur de skall rösta. De enda frågor där fri röstning fortfarande medges verkar vara frågor som i någon form behandlar religion.

Uppenbarligen anses inte tankefrihet, meddelarskydd, banksekretess, brevhemlighet och alla former av personlig integritet vara tillräckligt viktiga frågor för att fri röstning skall gälla.


[Uppdatering] Även SvD skriver om denna konflikt mellan ideal och verklighet.