S:t Görans, en privatiserat föregångare

Till och med de mest rabiata privatiseringsmotståndarna i Sverige kan nog erkänna att det finns mycket att förbättra i vården i Sverige (jag tänker främst på de erbarmeligt långa vårdköerna samt på psykiatrin; kvalitén på operationer och övriga behandlingar är, mig veterligt, tämligen god). Det vi inte är eniga om är vilken färdriktning som är bäst på vägen mot bättre fungerande vård.

Ett tydligt exempel på att privat drivna alternativ kan leda till stora förbättringar är S:t Görans sjukhus (Sveriges första privata sjukhus). Vården på S:t Görans finansieras, liksom landstingens sjukhus, med skattemedel. Skillnaden är att S:t Görans drivs helt privat; trots det kommer de typiska farhågorna som socialiseringsivrarna framhäver, nämligen att enbart rika/friska/... patienter skall tas emot, på skam. Alla är välkomna och vården kostar ingenting extra.

Vad som däremot är annorlunda (förutom då ägandeformen), är arbetsmetodiken. S:t Görans sjukhus vågar utmana vedertagna normer.

Skulle sjukhus drivna av landstinget kunna göra detsamma? Självklart de kunna använda samma metodik. Men har inte funnits någon drivkraft. De landstingsdrivna sjukhusen får sina pengar oavsett om deras patienterna är nöjda eller inte. De privata alternativen däremot, skulle inte ha något existensbehov om det inte var så att de kunde erbjuda något extra bortom vad de offentligägda alternativen erbjuder. Alltså tvingas de privata alternativen att de se till att de konstant är steget före. Förmodligen kommer de offentliga alternativen att följa efter så småningom (eller finna andra vägar till kortare köer), men de kommer knappast att gå i bräschen för utvecklingen.

Så länge den offentligt drivna vården inte fullgör sin uppgift på ett lika bra sätt som de privata alternativen gör, går det bara att se en enda orsak till motståndet mot de privata alternativen, nämligen att tanken på privata alternativ går stick i stäv med den socialistisk/kommunistiska dogman att valfrihet är någonting onödigt, att effektivitet nås bäst genom statliga monopol.

Om en situation skulle uppstå då privata och offentliga alternativ skulle vara jämnvärdiga, då? Ja, till och med då har de privata alternativen ett existensberättigande, för så länge det finns konkurrens så finns det en sporre för förbättring. Även om en temporär status quo uppstår, finns det ingenting som garanterar att situationen förblir sådan.

Om vi vänder på steken då? Har den offentliga vården något existensberättigande? Det viktiga är ju att det finns konkurrens. Men risken att en monopol- eller oligopolsituation uppstår finns även på den privata marknaden. Så precis som den landstingsdrivna vården förhoppningsvis kommer att sporras av de privata alternativens framsteg, så kommer de priva alternativen att tvingas fortsätta att utvecklas för att inte bli omsprungna. I en ideal situation skulle självklart marknaden, precis som på andra områden, kunna ges fria tyglar (med tydliga spelregler), och i det långa loppet bör nog så också ske, men jag anser att vi måste ta ett steg i taget.

Det viktiga är att de privata alternativen ges fri möjlighet till etablering och konkurrens på lika villkor, samt att den gamla Socialdemokratiska stämpeln "privat = fult" tvättas bort. De som vågar sig på att prova alternativen kommer förhoppningsvis att inse att de privata alternativen inte är ett hot, utan en möjlighet. En möjlighet till att få vård snabbare och effektivare.

Någon gång i framtiden hoppas jag att vi kommer till en dag då vi inte bara har en offentligt bekostad, privat, allmänsjukvård, utan även en möjlighet för de som så vill att betala för att få tillgång till specialistvård snabbare. Självklart hoppas jag att vårdköerna vid det laget är så pass korta att denna gräddfil inte skall röra sig om att kringgå de köer till viss kirurgi som idag ibland kan vara uppemot 18 månader, utan snarare att korta väntetid innan undersökning med någon timme eller innan operation med några veckor. Jag vill se en situation där å ena sidan ingen behöver känna sig orolig att de skall bli utan vård (eller känna oro att den vård de får är undermålig), men å andra sidan inte heller behöva känna ett socialt stigma om de väljer att använda en del av sina besparingar för att öka sin livskvalité genom att välja privata alternativ med kortare köer.

Att emot betalning få kortare köer hos privata alternativ behöver inte heller betyda att de som väljer den offentligfinansierade vården skuffas längre bak i kön; om en tillräckligt stor efterfrågan på alternativ som förmedlar vård mot betalning finns, kommer det att finnas kliniker som enbart finansierar sin verksamhet på privatvård. Sålunda kommer det inte att röra sig om samma köer. Dilemmat kan självklart uppstå om betalalternativen drivs av samma vårdenheter som sköter den avgiftsfria vården, men det problemet skiljer sig knappast från dagens situation där kända idrottare ges förtur till operationer i den offentliga vården.


PS: För att förekomma jämförelser med USAs defunkta vårdsystem, vill jag poängtera att jag förespråkar offentligt finansierad vård; vård där kanske även grundläggande tandvård bör ingå. Mången är nog den arbetsdag som går till spillo för på grund av tandvärk eftersom gemene man inte har råd att gå på regelbundna kontroller av sin tandstatus. Vad jag däremot vill, är att vården drivs privat. Om den privata driften sedan sker i kooperativ, aktiebolag eller stiftelseform är för mig egalt.