Jag har varit Centerpartist så länge jag kan minnas. Politiskt aktiv blev jag någon gång vid 13-års ålder, om jag inte missminner mig, det vill säga för nästan 20 år sedan. Till skillnad från många andra halkade jag inte in som en "innebandymedlem", det var redan från början politiken som lockade.
Under åren som gått har jag hunnit vara med om mycket; en folkomröstning om EU (som turligt nog gick tvärs emot den åsikt jag hade på den tiden), en folkomröstning om EMU (som tragiskt nog gick tvärs emot den åsikt jag fortfarande har), ett antal byten av grafisk profil, en oräknelig mängd motioner på stämmor, nattmanglingar, kramfester, valvakor, rikstingståg, kurser och mycket, mycket annat.
Centerpartiet påbörjade för några år sedan ett tankearbete som till slut resulterade i ett parti som mer uttryckligen poängterade sina liberala värdegrunder, ett parti som tydliggjorde att man minsann inte var några Åsa-Nisse-marxister. Det var en ändring som fick rysningar av välbehag att fylla mig. Från att vara ett parti som i sakfrågor i stort delade min uppfattning, hade Centerpartiet nu även blivit ett parti som ideologiskt delade mina värderingar.
När det mer liberala Centerpartiet dessutom fick genomslag i riksdagsvalet, i och med att Fredrick och Annie blev inkryssade, och att vi äntligen fick en borgerlig majoritet, trodde jag att liberalismen i partiet slutligen givits den hedersplats som den förtjänar.
Ack så fel jag hade.
Den 18:e juni 2008 röstade en enig Centerpartistisk riksdagsgrupp, efter en otrolig mängd partipiskrapp från partiledningen, igenom "Lex Orwell", FRA-lagen. Visserligen föregicks omröstningen av lite teater i form av en återremittering där lite snömos tillkom, men lagen står ändå, även i modifierad form, lika mycket i strid med vår ideologi som tidigare.
Även debatten var en fars att beskåda; Fredrick och Annie grät i talarstolen och bedyrade att det hela var ett mycket svårt beslut. Men vem har nånsin sagt att ni sitter i riksdagen för att ta lätta beslut? Ni sitter ju där för att fatta rätt beslut. Beslut som följer er ideologi. Beslut som följer era väljares åsikt. Beslut som inte står i strid partiets integritetspolitiska manifest. Beslut som era partidistrikt står bakom.
Istället valde ni att rösta för Lex Orwell.
- En lag som strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och därmed också svensk lag.
- En lag som Stasi kunde ha stått som författare till.
- En lag som till och med SÄPO anser går för långt.
- En lag som står i bjärt kontrast med Centerpartiets tidigare hållning i integritetspolitiska frågor.
Men Centerpartiets riksdagsgrupp röstade unisont för detta förslag. Detta trots att Fredrick, Annie och flera andra Centerpartister varit minst sagt kritiska mot förslaget. Trots att partiet under förra mandatperioden profilerade sig som försvarare av den personliga integriteten och antog ett integritetspolitiskt manifest.
Kristdemokraterna har efterlyst en civilkuragelag. Sveriges riksdag vore i så fall det bästa stället att införa den först. Ty att vika ned sig för partipiskan i en sån här fråga är att sätta karriär framför ideologi.
Detta är för mig totalt obegripligt. Helt absurt. Framförallt helt oacceptabelt. För partistyrelsens regeringsiver får inte stå över mänskliga rättigheter, grundläggande liberala idéer och individens frihet.
Jag är fortfarande Centerpartist i själ och hjärta och kommer även i framtiden att driva Centerpartistisk politik, men den styrelse som företräder partiet är inte det, och de riksdagsledamöter som är valda av folket för att företräda folket är uppenbarligen inte tillräckligt starka i sin övertygelse för våga stå upp för de ideal som fick dem invalda. Jag vet att många av dem är Centerpartister ut i fingerspetsarna, men uppenbarligen gick de till jobbet temporärt lobotomerade på morgonen den 19:e juni 2008 för att förhindra att deras hjärna, hjärta och ideologiska kompass skulle leda dem rätt.
Ideologiskt sett har partiet i och med både hantering och ställningstagande i denna fråga förflyttat sig långt ut på den totalitära sidan av den totalitära/frihetliga dimensionen av den politiska kompassen.
Kanske, kanske kan partiet återhämta sig från den smällen, kanske kan partiet återvinna åtminstone en del av det förtroende som de förlorat, men det kommer att ta tid. Lång tid.
Självklart vore det allra bäst om styrelsen självmant inser sitt misstag och avgår, men eftersom de, trots vetskapen om att FRA i 10 års tid missbrukat sitt mandat, ändå vill utöka FRAs mandat och dessutom tvingar riksdagsgruppen att följa detta, känns det osannolikt att de har sån självinsikt.
En partistyrelse som i riksdagen genomtvingar politik som går stick i stäv med partiets grundvalar kan inte säga sig företräda partiets medlemmar och väljare. En sådan partistyrelse måste avsättas.
Härnäst måste det tydliggöras att partiets riksdagsledamöter aldrig skall behöva frukta partipiskan i så här viktiga frågor. Om partiets lovordande av personval på något sätt skall ha en förankring i verkligheten kan inte ledamöterna tvingas att dagtinga med sina principer.
Tills dess att steg i denna riktning har tagits kommer jag att iakttaga partiet från annat håll. Jag kommer att fortsätta att lyfta fram Centerpartistisk politik via min blogg, fast med Piratpartiet i ryggen. Jag vägrar ledas av en partistyrelse som förvandlat Sverige till en kontrollstat där alla betraktas som potentiella brottslingar. Jag vägrar att ledas av en partistyrelse som förhandlar bort partiets ideologi.
Härmed vill jag tacka för den underbara tid jag har haft i partiet, alla de ögonblick av glädje som jag givits i såväl stridens hetta i de interna debatterna som i den enade kampen för att föra ut de Centerpartistiska visionerna till de som inte ännu förstått att de är Centerpartister.
Kanske ses vi igen på den politiska arenan. Förhoppningsvis blir det i ett Centerparti som återvänt till sin ideologiska hemvist på den frihetliga delen av den ideologiska kompassen, där partiet hör hemma.
David Weinehall, desillusionerad före detta medlem av Centerpartiet
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar