torsdag 25 september 2008

Processen kring FRA-lagen lika stort hot

FRA-lagen är förmodligen det största exemplet i Sverige på avsteg från demokratiska processer på mycket, mycket länge. Förslaget var inte ett initiativ från regering eller riksdag, utan ett projekt framarbetat på ett departement (dessutom en särpartsinlaga, eftersom FRAs chef låg bakom). Trots mycken kritik från remissinstanserna togs ingen hänsyn till kritiken. Ingen hänsyn togs till att lagförslaget stred mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, detta trots att EU-fördragen gäller som svensk grundlag.

Partipiskan ven hårt för att tygla in alla motståndare i allianspartierna, trots att Sverige har (en fegvariant av) personval. Centerpartiet och Folkpartiet påstår sig båda två vara liberala partier; detta till trots drev de igenom en lag som strider mot liberala värderingar (med en enda avvikande röst; en röst som nu, i och med det nya förslaget, tystnar). Centerpartiet övergav dessutom sitt integritetspolitiska program, och Fredrick Federley spottade i ansiktet på alla de som kryssat honom för hans (innan valet) tuffa linje i liberala frågor.

Statsministern säger sig ha lärt sig att lyssna bättre. Själv tycker jag att det verkar som att han nog är rätt lomhörd. Fast han kanske syftar på att FRA gett honom en demonstration av hur deras avlyssning går till?

Ett snabbt framarbetat förändringsförslag som läggs fram med 2 veckors remisstid är knappast ens i närheten av "Riv upp, gör om, gör rätt". Det må så vara att slutresultatet från en bred parlamentarisk utredning förmodligen skulle ha landat nånstans i närheten av det förslag som läggs fram nu; processen är ändå långt från demokratisk.

Det stinker om FRA-frågan. Integritetsintrången som FRA kommer att ägna sig åt är inte det enda hotet mot vår demokrati. Regeringens agerande i frågan är ett minst lika stort hot. Det enda positiva FRA-frågan har medfört är att bloggosfären på allvar visat att individen fortfarande kan göra sin röst hörd, även då gammelmedia inte vill lyssna förrän det är för sent.

2 kommentarer:

Federley sa...

David, vi har landat i princip på vårt Öppenhetsmanifest vilket har varit målet hela tiden. Jag har också klartgjort på in blogg och i intervjuer att vi under hela sommaren fram till en överenskommelse ska diskutera vidare.

Detta är nu gjort och vi har som sagt landat bra. Om det är att spotta mina väljare i ansiktet tror jag vi har vitt skild syn på vad uppdraget är. För mig är det att leverera den politik jag står för och det har jag gjort. För dig verkar det vara något annat.

David Weinehall sa...

Om nu ditt (och partiets) mål hela tiden varit att landa i öppenhetsmanifestet, skulle ni knappast ha röstat för den ursprungliga skrivningen av lagen, utan istället förenats med Camilla Lindberg och röstat mot förslaget (eller hållit fast vid ditt krav på återremiss), eller, vad ännu klokare varit, i god tid innan omröstningen verkat för att regeringen skulle dra tillbaka förslaget och sålunda bespara alliansen det politiska självmål det innebar.

För det enda ni kunde vara säkra på i samband med omröstningen var att originallagförslaget (+ det hastigt påkomna grissmink som togs fram under debatten) skulle gå igenom.

Om du på allvar försöker få mig att tro att regeringen skulle ha kommit fram till detta ändringsförslag utan den massiva opinionsstorm mot FRA som råder, är du rätt naiv.

Du sade dig stå för en liberal politik innan valet (och fick en mängd kryss för detta). Du har utmålat dig som en kritiker av FRA-lagen. Ändå röstade du ja till ursprungsförslaget.

Om din åsikt faktiskt är den du torgförde innan valet och innan omröstningen, och att du enbart vek ned dig för att du inte kunde motstå partipiskan, så var ditt beteende i omröstningen oerhört ryggradslöst, men om du öppet medger detta och i framtiden står upp mot partiet kan jag möjligen ta detta i åtanke som en förmildrande omständighet.

Men om du står för det förslag du röstade igenom (detta ändringsförslag fanns inte då), så har du spottat dina väljare i ansiktet.

Jag imbillar mig inte att livet som riksdagsledamot är enkelt. Stressen och pressen är förmodligen enorm. Men det är också det högsta och viktigaste uppdrag en svensk person kan inneha. För att en ledamot skall ha ett egenvärde i riksdagen bortom att vara enbart en röst i mängden för partiet, måste ledamoten våga stå för sina principer i viktiga frågor. Detta gäller i ännu större utsträckning för ledamöter som kryssats in.

Visserligen går det att hävda att mandaten till riksdagen är partibundna, men i den här frågan hade du ett synnerligen starkt mandat att luta dig mot - partiets öppenhetsmanifest, samt partiets övriga utfästelser innan valet. Om du vågat stå upp mot FRA-lagen i sommarens omröstning, hade det inte rört sig om att du svikit väljarna och partiet, utan att partiet svikit dig och väljarna. Nu svek ni istället enhälligt väljarna.

 
Rösta på Piratpartiet till EU-parlamentet