Granskningsavgifternas absurditet

Granskningsavgifterna som Byggnads har förhandlat till sig är kanske det bisarraste tecknet på fackens övermakt. Facket, vars uppgift är att företräda sina medlemmar, kräver en fast summa varje månad (från fackanslutnas så väl som icke fackanslutnas löner) för att läsa lönebesked (!). Detta eftersom byggnadsarbetare oftast har ackordlön.

Det rimliga vore självklart att Byggnads skulle utföra slumpvisa granskningar som del av sin vanliga fackliga verksamhet, utan att kräva ersättning för det. En sådan lösning skulle låta icke fackanslutna byggnadsarbetare få 400 kronor extra i sina lönekuvert samt minska byråkratin.

Om sedan majoriteten av alla fackanslutna byggnadsarbetare fortfarande anser att granskning av varenda lönebesked så kan Byggnads höja sin medlemsavgift med lika mycket som granskningsavgiften nu ligger på och därmed gå +/- noll på affären.

Men i själva verket rör det sig ju inte om lönegranskning, utan makt.

Poängen för oss är att vi vill behålla det inflytande över lönebildningen som vi har i dag. Arbetsgivarna vill ha bort oss från förhandlingsscenen. Det här har vi krigat om i femton år. De skulle föredra att förhandla direkt med de anställda, och slippa våra duktiga löneförhandlare som står fria från företagen.

-- Byggnads ordförande Hans Tilly i en intervju i DN: "Vi tänker fortsätta med granskningsavgifterna".

Det ligger självklart i arbetsgivarnas intresse att kunna förhandla direkt med de anställda, inget tvivel om den saken. Jag kan också förstå varför facket förfasas över individuella löner; det skulle ju innebära att de som gör ett extraordinärt bra jobb kan tänkas få en del av den lönekaka som just nu går till mediokra arbetare. Men frågan om granskningsavgifterna har väldigt liten koppling till individuell lönesättning, eftersom lönefluktuationerna på byggnadsarbetarnas lönebesked är ju baserade på faktisk timtid samt kollektivt resultat, inte individuellt resultat.